onsdag, januari 02, 2008

... i vilken vår hjältinna tagit en vinterpromenad


















Sagt och gjort. Jag drog på mig en långärmad tröja, halsduk, vantar, min stora, lufsiga Circaluvtröja och sköna skor. Stoppade mobiltelefon, kamera (jo, den fick följa med i alla fall), plånbok och nycklar i de rymliga fickorna och gick ut. Jag hade knappt hunnit runt husknuten då jag kom på att jag glömt mp3-spelaren inne. Men jag brydde mig inte om att gå tillbaka och hämta den - det var trevligt att gå där och höra hur snön knarrade under skosulorna.













Jag tog vägen runt Krysseboda och fick mestadels ha den för mig själv. Plockade fram kameran och fångade några fallande snöflingor, tack vare att jag glömt stänga av blixten. De ser ut som som små rymdgrunkor.

















När jag rundat Krysseboda och kommit ner till sjön hade det mörknat ordentligt och det kändes hur mysigt som helst att gå där under lyktornas mjuka, lite orangefärgade sken. Jag hade ett mål och en mening med min färd - förutom det uppenbara; att få lite skön motion och syresättning - och jag styrde därför hit:

















(Lite diffus bild, men jag tror det är läsbart)
Jag hade fått ett par boktips jag ville följa upp (John Irvings Tills jag finner dig och Lian Hearns serie om klanen Otori, ur vilken jag lånade första delen: Över näktergalens golv) och var därför lånekortsförsedd när jag klafsade in med mina träningsbyxor som snömodden gjort vida, tunga och... ja... blöta. Dessutom låter mina träningsskor skojigt gnissliga när de är våta och jag går på plast- eller linoleumgolv med dem. Så hur försiktig jag än var lyckades jag knappast glida in obemärkt, om nu det hade varit min avsikt. Med schmaschkiga knirkljud navigerade jag omkring en stund tills jag, förutom ovan nämnda böcker, hittat några till att släpa hem till lyan: Ett dåligt år (J.M. Cotzee), Tedags för dystra själar (Douglas Adams) samt Den nionde insikten (James Redfield). Den sista boken är en sådan där som många säger att de läst med sååå stor behållning så när mina ögon föll på den tänkte jag att jag åtminstonde ska kolla vad det är. Den är skönlitterärt upplagd men får mig att misstänka något New Agetjohejsan och då får jag väl läsa den i studiesyfte, om inte annat.

När jag skulle gå hem gick jag neråt sjön igen och följde sedan Bjurbäcken motströms, på skolsidan, hemåt. Där passerade jag det här fina trädet:

















Trädet står strax bredvid skolan där jag jobbar. Jag tittade upp mot skolan, där det lyste i några fönster (personalen på expen, städtjejerna och rektorerna jobbar antagligen) och skänkte en tanke till min bloggvän IT-mamman, vars skola brann häromnatten. De många skolbränderna på sistone har fått mig att ofta fundera kring hur det skulle kännas om det hände oss, på vår skola. Vi har pratat om det också, eleverna och jag. Eftersom världen verkligen är pytteliten ibland gjorde mina tankar ett hopp och så kom jag att tänka på mamman till en av hennes elever som är en hårdrocksvän till mig och som jag kommer att träffa, om inte förr så om ca fem månader under de där magiska junidagarna och -nätterna. Nu är både biljett och boende ordnat till årets Sweden Rock Festival. Weee!

Väl hemma fixade jag mig lite att äta, ringde sonen och pratade en liten stund med Bästaste A, på msn. Nu har jag diskat, tänt lite ljus och satt på en kanna Blue Java. Sköna soffan väntar, med kuddar, filt och katt!

3 kommentarer:

sara sa...

Den där newagetjofräsboken läste jag för drygt tio år sedan, tror jag. Minns inte mycket av den nu, mer än att jag hänfördes av den, då. Hoppas den ger dig något!

dyermaker sa...

Tackar! Ja, flera har sagt att den är speciell på ett bra vis - jag får återkomma med tankar kring den!

Anonym sa...

Tack för tanken! Den kändes ända till mig.