... i vilken vår hjältinna är tillbaka i gamla hjulspår

Gamla hjulspår behöver inte per se innebära något negativt. För mig, just nu, känns det snarare bra. Jag är tillbaka på jobbet, och det var faktiskt helt okej. Jag har styr på maten efter helgernas... nej, inte frossande - absolut inte - men... inte höll jag precis koll heller. Och jag tränar igen. Powerwalks, varvade med nautiluspass, så gott som varje dag.

Så idag skyndade jag mig hem från jobbet, gjorde iordning potatis, palsternacka, rödlök och morötter och satte in i ugnen efter att ha sprinklat över lite olivolja, salt och kryddor. Sedan gick jag en ordentlig runda medan maten lagade sig klar. När jag kom hem kokade jag snabbt några nävar brysselkål, också. Och nu sitter jag här, mätt och nöjd med mig själv och låter maten sjunka ner lite innan jag fixar mig lite te och lägger mig i soffan en stund, med katt och bok.

Medan jag väntade på brysselkålen ringde Matilda för att fråga om ett mammarecept (lasagnen).
- Jag bakar också, sa hon stolt. I min bakmaskin!
- Ehm... bakmaskin... är inte det bara såååå 1987..? undrade jag. Jag hade ju en sådan när ni var små, och det var ingen hit. Bröden var jättegoda men så små att de inte räckte till frukost för en familj på fem personer... Jag tror jag gav den till mormor.
- Men jag minns den, sa hon. Och jag ville ha en sådan i julklapp! Och så fick jag en! Jag är kär i den!

Och visst har hon rätt - för det lilla hushållet är det ju faktiskt ganska fräckt att kunna hälla ner lite ingredienser i maskinen, ställa in timern och så vakna till doften av nybakat bröd. Det är nästan så jag vill ha en igen. Men bara nästan. Jag skulle säkert använda den ibland, men å andra sidan skulle jag nog fortsätta baka för hand för det mesta, i alla fall, för jag gillar ju själva hantverket. Knådandet. Känslan av när degen är perfekt att baka ut...

Jag ska göra det nu! Baka, alltså. Soffan, katten och boken får vänta en stund.