... i vilken vår hjältinna muttrar och svär fast hon egentligen mår himla gott

Igår när jag kom hem låg det ett brev från Förnedringskassan och väntade. När jag öppnade det fick jag se att de vill att jag omedelstuds betalar tillbaka de 7900 kronor jag så orättmätigt tillskansat mig under första hälften av 2006, genom att söka - och få - bostadsbidrag. Vid denna tidpunkt bodde jag med två tonåringar och var i högsta grad berättigad till detta stöd, som dock upphörde att betalas ut den dag Johanna tog studenten. Alltså - jag kunde nog fått lite ändå även efter hennes student (sonen bodde ju också hemma och gick i gymnasiet), men jag orkade inte ens med krånglet att söka.

När man söker bidraget får man ju uppge beräknad inkomst och det gjorde jag. I överkant, t o m för att säkert slippa återbetalningskrav. Första halvåret fick jag alltså bidrag, andra halvåret inte. Och när det sedan blev nytt år hade jag ju redan flyttat och att söka bostadsbidrag var det inte tal om, då. Så gick hela 2007 och jag ägnade inte f-kassan en tanke i detta hänseende.

Tills igår, då. Det visar sig att jag inte talat om för dem att min inkomst förändrats i o m försäljningen av bostadsrätten (som skedde i slutet av dec. 2007). Fy mig. Inte hade jag en tanke på det. Men nu ska jag alltså betala tillbaka de 7900 jag fick i bidrag det där ganska fattiga första halvåret, för att jag under årets sista skälvande, men ändå ekonomiskt stabila, dagar lyckades dra ihop "inkomst av kapital". GAH! DUBBELGAH!
Kunde inte de %&$@?X<£ lönnfascisterna upptäckt detta lite tidigare?

Men annars är det bara bra med mig! Jobbet går som en dans. Det gäller bara att inte dansa rakt ut i orkesterdiket, vilket några av oss riskerar att göra till nästa läsår, då 5-6 tjänster ska dras in pga minskande elevunderlag. Förra veckan fick vi en önskelista att fylla i och sedan lämna till rektorerna, inför nästa års tjänstefördelningar. På listan skulle vi skriva in både pedagogiska och personliga önskemål. Jag tycker det är svårt eftersom de två storheterna har en tendens att flyta in i vartannat, men jag plitade iaf dit ett "fortsatt korta fredagar" under rubriken "personligt" och under den andra skrev jag att jag bl a önskade att enbart undervisa i de ämnen för vilka jag har behörighet (Eng, Re, Hi). Som det är idag har jag även en del svenskundervisning vilket jag inte känner mig helt bekväm med.

Idag ville min ena rektor prata med mig om just denna önskelista. Innebar mitt önskemål att jag fortsättningsvis hellre ville undervisa stora klasser i engelska (det gör jag ju i Re och Hi) istället för att jobba med små grupper av elever i behov av särskilt stöd? Jag sa att jag är öppen för alla förslag och det tyckte hon var alldeles utmärkt eftersom jag är den sist fast anställda av lärarna och att det föreligger en viss risk att jag får gå om det inte räcker att sparka (nej... det är mitt uttryck, inte hennes!) de timanställda. Men - och här kommer berättelsens clou - det är superviktigt att det, just för de där små grupperna med elever i behov av särskilt stöd, finns en behörig lärare i engelska. Och då kan bara jag komma i fråga. Vilket betyder att det finns en chans för mig att behålla jobbet, åtminstone ett år till.

Det finns andra möjligheter också. Jag gillar mina kollegor. Massor. Men jag råkar veta att fler än en av dem kvackar på högstadiet trots att de t ex bara har 1-7-lärarutbildning (eller mellanstadielärar- utbildning). Inget ont om dessa behörigheter. Inte alls. Men... jag (och några till) har faktiskt behörighet för högstadiet och därmed rätt att få stanna kvar längre än de andra - och detta ganska oavsett tjänsteår. Och jävlar vad jag ska leva rövare om detta ifall det inte sköts korrekt. Då gäller inga vänskapsband längre - då är det ju mitt jobb eller deras och inte vill jag hamna utanför för att de inte har orkat skriva sina examensarbeten eller bygga på sin behörighet eller vad det nu kan bero på att de inte är behöriga.

Men heder åt min rektor som försöker knyta ihop vad som knytas kan innan hon slutar (på torsdag...). Och får jag bara vara kvar nästa läsår så har jag ju ganska goda chanser att få börja jobba på gymnasiet här i byn, läsåret därpå. Så... det årdnar sig. Det gör det faktiskt alltid. På det ena sättet eller det andra.

Nu ska jag laga mig en mugg te att styrka mig med och sedan ska jag bygga lite barrikader, tror jag.

Forza, Magda! Avanti!