Jag lämnar stan i plötslig snöyra. Mörkret har fallit, hårt och snabbt, men stadens alla ljus gör att det ser varmt och inbjudande ut därute utanför tågfönstret. Det känns tungt att åka hem, men jag är snart tillbaka och sedan dröjer det inte länge förrän den där stan är litegrann min också.
Igår var jag på mitt nya jobb och träffade mitt arbetslag och var med på lite planering inför terminsstarten (som jag ju missar) och lite aktiviteter längre fram. Trevlans värre att träffa nya kollegorna och de verkar vara roliga att jobba tillsammans med. Varma, mänskliga och proffsiga. Me like!
Efter jobbet åkte jag för att bese mitt blivande hem; en yttepytteliten tvåa som är hur söt som helst och med högt fritt läge (utsikt över träddungar och sjövikar) i ett lugnt och trivsamt område. Det blir bra det här! Men jag inser att jag måste göra mig av med en hel del barlast (gästsängen, stora IKEAullmattan, soffan, fåtöljen och skrivbordet - tur jag har en son som förklarat sig villig att avlasta mig), trots att jag redan gjort det vid ett par tillfällen de senaste åren.
Jag sitter här och tänker på hur liksom verkligen allt sammanfallit på det mest märkliga och fantastiska sätt. Inte bara nya jobbet och bostaden utan något annat, också... stort... fint... mysigt.
Nu ska jag luta mig tillbaka i min päsiga förstaklassfåtölj och läsa i Björn Kumms Che, en stund.
Stay tuned me lovely ones. I'll be back.
Visar inlägg med etikett tåg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tåg. Visa alla inlägg
tisdag, januari 06, 2009
söndag, augusti 17, 2008
... i vilken vår hjältinna avslutar sommaren
När jag kom hem från den öländska jobbkickoffen kollade jag saldona på mina konton. DÄM! Jag hade ju toklite pengar kvar... Bara ett par dagar innan Slottsskogen Goes Progressive blev jag alltså tvungen att göra ett val; åka till SGP eller se Opeth nästa fredag på Malmöfestivalen. Våndan var total och sedan sa jag till Peter att jag valt Opeth. Vi hade knappt lagt på luren förrän Linus ringde (han var på väg för att häsla på mig ett par dagar) och sa att han hade med sig en delbetalning på skulden (han har lånat en del...)! Jag tog ett glädjeskutt, ringde upp Peter igen och sa att jag skulle med. Och det ångrar jag inte en minut. Vilket sanslöst skönt gäng människor som slutit upp. Peter parkerade den lilla röda Canp Funkbussen precis bakom scenen och sedan var det för-, under- och efterfest så det stod härliga till! Musiken var ruskigt bra: Öresund Space Collective, Moon Safari, Anekdoten och Johan Randén och Synkopaterna såg jag - Darkwater missades, men det känns som en mycket fullödig och givande musikupplevelse. Dansant var den, dessutom! Ja, t o m vädret var på vår sida!
Och så har jag alltså campat i Slottsskogen. En ny upplevelse, som säkert inte var helt laglig - men vem bryr sig?
En helt perfekt avrundning på en fantastiskt innehållsrik, varm (på flera vis) och upplevelsespäckad sommar! På fredag ska jag inleda hösten, med Malmöfestivalen och Opeth!
Peter och Jacob släppte av mig vid Gbg C, för att jag ska ta direkttåget hem. Strax efter att jag slagit mig ner på stationen med en kaffe och en bok upptäckte jag att Linus fått med sig mina hemnycklar. Lätt panik. Men det löste sig. Han åkte ut till Falkenbergs station, lämnade dem till en konduktör på ett norrgående tåg och om tio minuter ska jag gå ut på perrongen, när det kommer in, och hämta mina nycklar. Skönt att det gick att lösa så, så jag slapp boka om och åka om Falkenberg-Lund hem. Dels hade det ju kostat mig en extra slant, dels fanns det inga sittplatser så jag hade fått göra som förra söndagen och sitta på golvet i timtal...
Nu är det dags för nyckelhämtning. När jag fått dem ska jag gå och köpa med mig lite sushi och sedan hoppa på mitt eget tåg hem till Emmaboda.
Stay tuned, me lovely ones!
Och så har jag alltså campat i Slottsskogen. En ny upplevelse, som säkert inte var helt laglig - men vem bryr sig?
En helt perfekt avrundning på en fantastiskt innehållsrik, varm (på flera vis) och upplevelsespäckad sommar! På fredag ska jag inleda hösten, med Malmöfestivalen och Opeth!
Peter och Jacob släppte av mig vid Gbg C, för att jag ska ta direkttåget hem. Strax efter att jag slagit mig ner på stationen med en kaffe och en bok upptäckte jag att Linus fått med sig mina hemnycklar. Lätt panik. Men det löste sig. Han åkte ut till Falkenbergs station, lämnade dem till en konduktör på ett norrgående tåg och om tio minuter ska jag gå ut på perrongen, när det kommer in, och hämta mina nycklar. Skönt att det gick att lösa så, så jag slapp boka om och åka om Falkenberg-Lund hem. Dels hade det ju kostat mig en extra slant, dels fanns det inga sittplatser så jag hade fått göra som förra söndagen och sitta på golvet i timtal...
Nu är det dags för nyckelhämtning. När jag fått dem ska jag gå och köpa med mig lite sushi och sedan hoppa på mitt eget tåg hem till Emmaboda.
Stay tuned, me lovely ones!
fredag, mars 21, 2008
... i vilken vår hjältinna mött Lassie
Jag har ofta svårt för att känna igen kända personer. Jag kan oftast klocka dem med namn etc om jag ser/hör dem i rätt sammanhang, men hamnar de någon annanstans - t ex ute i den s k "verkligheten" - är det betydligt svårare.
Dock råder det ingen som helst tvekan om att det var Claes Yngström som klev på tåget och satte sig på sätet bredvid mitt, nu på förmiddagen. Gudabenådad bluesgitarrist men han behöver helt klart någon som tipsar honom om hur man klär sig lite snyggare. Säckiga camobrallor, en urtvättad bandtröja (fast... den var cool... den var en vintage Creamtröja...) och en lufsig jacka med någon form av ryggbroderi och så en liten rund, svart, stickad basker av den modell som kallades ollonvärmare när jag var en liten trilsk värmlänning. Han läste Aftonbladet och pratade rart och snällt i mobiltelefonen. Han skulle till Malmö - kanske Sky High gigar där ikväll, då?
Och... Sidewalk Express is da shit, me lovely ones...
Dock råder det ingen som helst tvekan om att det var Claes Yngström som klev på tåget och satte sig på sätet bredvid mitt, nu på förmiddagen. Gudabenådad bluesgitarrist men han behöver helt klart någon som tipsar honom om hur man klär sig lite snyggare. Säckiga camobrallor, en urtvättad bandtröja (fast... den var cool... den var en vintage Creamtröja...) och en lufsig jacka med någon form av ryggbroderi och så en liten rund, svart, stickad basker av den modell som kallades ollonvärmare när jag var en liten trilsk värmlänning. Han läste Aftonbladet och pratade rart och snällt i mobiltelefonen. Han skulle till Malmö - kanske Sky High gigar där ikväll, då?
Och... Sidewalk Express is da shit, me lovely ones...
söndag, februari 24, 2008
... i vilken vår hjältinna bland annat leker baglady, festar och samtalar
Jag satt och väntade på tåget, inne på Burger King i centrala Lund tidigare idag. Jag orkade faktiskt inte sitta på något prettofik med min stora ryggsäck med vidhängande sovsäck, datorväskan, handväskan och en stor illgul kasse från Rusta, vari jag hade lite böcker, en DN och lite annat smått och gott. Kände mig som värsta bagladyn, men jag tror jag var lite fräschare faktiskt. Efter flyttbestyren igår lånade jag P's dusch och fiffade mig en smula. Och jag borstade faktiskt tänderna i morse.
Jag gillar att sitta sådär bland folk och göra ingenting (ja, alltså... jag åt lite när jag ändå satt där). Jag tjuvlyssnade förstrött på några byggkillar som satt vid bordet bredvid och ljög om helgens bravader. De sa inget som är värt att notera här i bloggen.
Vid bordet mittemot satt en välklädd familj från medelklassens övre, bildade skikt. Åtminstone var det så de framstod. Barnen åt med god aptit och lillkillen såg nöjd ut när han satt och lekte med en liten monstertruck, men föräldrarna såg mer än lovligt besvärade ut över att ertappas på ett sådant low-life-hak som BK och mamman muttrade högljutt (om man nu kan muttra högljutt?) över "brickdiskens" konstruktion - som för att tydliggöra att hon minsann brukar nyttja bättre näringsställen, minsann. Eller så var jag bara överkänslig?
Tåget hemåt avgick punktligen från Lund, men jag hann inte hitta ett tomt säte i det knôkfulla tåget innan jag och mina medpassagerare upplystes om att sträckan Alvesta-Kalmar var stängd pga stormen i fredagsnatt, och att vi skulle byta till buss i Alvesta. Jag satt bredvid en schweizisk tjej som förbannade att hon kunde tala 5 språk flytande men inte svenska; hon fattade ju inte vad informationen gick ut på, mer än att hon hörde "...Kalmar...". Men Den Goda Fén Magda informerade henne givetvis och vi hade ett trevligt samtal en stund, där. Så det gjorde inte så mycket att det blev lite extraknöl att resa hem (vilket jag nuförtiden kyligt räknar med att det blir). Jag tycker om möten med nya människor, även om man kanske aldrig ses igen.
För övrigt är jag inte så lite matt och trött idag. Igår steg jag ju upp ganska tidigt för att hinna med tåget och efter att ha mött några sköna kumpaner på Lunds C och gemensamt - via buss - letat oss hem till P så kavlade vi upp ärmarna och skred till verket direkt. När allt var flyttat och väldigt mycket flyttstädat åkte vi hem till P's nya hem, åt pizzaslajsar, knäppte upp ölen, duschade (inte gemensamt, mind you) och sedan var det glam och stoj tills det nästan var frukostdags... Så himla sköna människor och så underbart avslappnad stämning! I vardagsrummet var det stereodån och ute i köket - där allt händer, förstås - var det livemusik med sång och akustisk gitarr & bas. Ljuvligt snack. Vin. Och singelmalt, förstås. En fräsch 18-åring (Caol Îla) fick bli mitt bidrag till det allmänna gemytet - här festas det med stil... ;-)
P känner så många begåvade och mysiga människor och det känns som något av en ynnest att få vara med i det illustra sällskapet. Eftersom jag övar mig i att tänka gott och fint om mig själv tänker jag att jag nog passar in i gänget, även om jag är "snyggt blyg", som jag fick höra nån gång på småtimmarna...
Ingen fest är komplett utan de där förtroliga samtalen och så var det förstås även med den här festen. Det hann bli både samtal med Bästaste A, med rara - om än en smula beslagläggande - L (och just nu är jag faktiskt extra allergisk mot att bli lagd beslag på) och - samtalens clou! - ett ideligen avbrutet, men intimt, nära och bitvis hudlöst samtal i natten med P. Ett samtal som verkligen gav mig något att fundera på, nu och för lång tid framåt. Och det ska jag verkligen göra. Begrunda, alltså. Och följa det råd han gav mig. Jag har verkligen inget att förlora på det. Men allt att vinna.
Nu hade jag velat lägga in en bild här, på en fin present jag fick av Bästaste A, men jag har ingen USB-kabel tillgänglig (en lämnade jag hos Johanna som både tar hand om katten och min Nikon ett tag, och en ligger på jobbet). I stället lägger jag ett slitet uttryck här, som jag tagit upp och fräschat till:
Jag gillar att sitta sådär bland folk och göra ingenting (ja, alltså... jag åt lite när jag ändå satt där). Jag tjuvlyssnade förstrött på några byggkillar som satt vid bordet bredvid och ljög om helgens bravader. De sa inget som är värt att notera här i bloggen.
Vid bordet mittemot satt en välklädd familj från medelklassens övre, bildade skikt. Åtminstone var det så de framstod. Barnen åt med god aptit och lillkillen såg nöjd ut när han satt och lekte med en liten monstertruck, men föräldrarna såg mer än lovligt besvärade ut över att ertappas på ett sådant low-life-hak som BK och mamman muttrade högljutt (om man nu kan muttra högljutt?) över "brickdiskens" konstruktion - som för att tydliggöra att hon minsann brukar nyttja bättre näringsställen, minsann. Eller så var jag bara överkänslig?
Tåget hemåt avgick punktligen från Lund, men jag hann inte hitta ett tomt säte i det knôkfulla tåget innan jag och mina medpassagerare upplystes om att sträckan Alvesta-Kalmar var stängd pga stormen i fredagsnatt, och att vi skulle byta till buss i Alvesta. Jag satt bredvid en schweizisk tjej som förbannade att hon kunde tala 5 språk flytande men inte svenska; hon fattade ju inte vad informationen gick ut på, mer än att hon hörde "...Kalmar...". Men Den Goda Fén Magda informerade henne givetvis och vi hade ett trevligt samtal en stund, där. Så det gjorde inte så mycket att det blev lite extraknöl att resa hem (vilket jag nuförtiden kyligt räknar med att det blir). Jag tycker om möten med nya människor, även om man kanske aldrig ses igen.
För övrigt är jag inte så lite matt och trött idag. Igår steg jag ju upp ganska tidigt för att hinna med tåget och efter att ha mött några sköna kumpaner på Lunds C och gemensamt - via buss - letat oss hem till P så kavlade vi upp ärmarna och skred till verket direkt. När allt var flyttat och väldigt mycket flyttstädat åkte vi hem till P's nya hem, åt pizzaslajsar, knäppte upp ölen, duschade (inte gemensamt, mind you) och sedan var det glam och stoj tills det nästan var frukostdags... Så himla sköna människor och så underbart avslappnad stämning! I vardagsrummet var det stereodån och ute i köket - där allt händer, förstås - var det livemusik med sång och akustisk gitarr & bas. Ljuvligt snack. Vin. Och singelmalt, förstås. En fräsch 18-åring (Caol Îla) fick bli mitt bidrag till det allmänna gemytet - här festas det med stil... ;-)
P känner så många begåvade och mysiga människor och det känns som något av en ynnest att få vara med i det illustra sällskapet. Eftersom jag övar mig i att tänka gott och fint om mig själv tänker jag att jag nog passar in i gänget, även om jag är "snyggt blyg", som jag fick höra nån gång på småtimmarna...
Ingen fest är komplett utan de där förtroliga samtalen och så var det förstås även med den här festen. Det hann bli både samtal med Bästaste A, med rara - om än en smula beslagläggande - L (och just nu är jag faktiskt extra allergisk mot att bli lagd beslag på) och - samtalens clou! - ett ideligen avbrutet, men intimt, nära och bitvis hudlöst samtal i natten med P. Ett samtal som verkligen gav mig något att fundera på, nu och för lång tid framåt. Och det ska jag verkligen göra. Begrunda, alltså. Och följa det råd han gav mig. Jag har verkligen inget att förlora på det. Men allt att vinna.
Nu hade jag velat lägga in en bild här, på en fin present jag fick av Bästaste A, men jag har ingen USB-kabel tillgänglig (en lämnade jag hos Johanna som både tar hand om katten och min Nikon ett tag, och en ligger på jobbet). I stället lägger jag ett slitet uttryck här, som jag tagit upp och fräschat till:
Go Carpe Diem, Baby!
Eller som sonen brukar säga; Jihad, Baby!
Detta - och mycket annat - ska begrundas i ett långt , varmt skummigt bad! Tjingeling. Typ.
Eller som sonen brukar säga; Jihad, Baby!
Detta - och mycket annat - ska begrundas i ett långt , varmt skummigt bad! Tjingeling. Typ.
lördag, februari 23, 2008
... i vilken vår hjältinna trotsar vädrets makter
Om en halvtimme kommer taxin. Jag unnar mig det då det annars är en knapp halvtimmes promenad ner till stationen och det är fortfarande så att det blåser ganska friskt. Men i övrigt är himlen nästan helt blå och det finns en aning av sol därute. Jag har kollat på SJ:s hemsida och det ser inte ut att vara några störningar i tågtrafiken, här längs kusten. Jag ska inte kverulera över det här med förseningar, inställda tåg etc etc. Men det är ur led. Det är det. Förr visste man att vad som än hände (nåja... nästan, i alla fall) skulle tågen alltid komma och gå helt punktligt. Numera är det ungefär det enda man vet att de aldrig gör.
Det känns lite småsorgligt att lämna Johanna, för det är så mysigt att vara här och hälsa på hos henne. Men vi ska ju ses snart igen! Här eller där (hemma hos mig). Och Fröken stannar hos henne, så hon lär knappast hinna ha långtråkigt. Det har hon nog inte annars heller, så fullt upp med goa vänner som hon har. Det känns gott för ett modershjärta!
Idag ska jag (och ett gäng andra) hjälpa min Nära Vän P att flytta. Han har packat och donat och kl 11 ska vi börja hiva in grejer i flyttbilen och sedan hiva ut dem igen, fast på en ny adress. Inom Lund, dock. Vi är såpass många att vi säkert hinner göra ett städryck i det gamla huset också. Och sedan - när allt är färdigkånkat - kopplar han in stereon och drar fram öllådorna och sedan är det FEST! Wohoo!
Det känns lite småsorgligt att lämna Johanna, för det är så mysigt att vara här och hälsa på hos henne. Men vi ska ju ses snart igen! Här eller där (hemma hos mig). Och Fröken stannar hos henne, så hon lär knappast hinna ha långtråkigt. Det har hon nog inte annars heller, så fullt upp med goa vänner som hon har. Det känns gott för ett modershjärta!
Idag ska jag (och ett gäng andra) hjälpa min Nära Vän P att flytta. Han har packat och donat och kl 11 ska vi börja hiva in grejer i flyttbilen och sedan hiva ut dem igen, fast på en ny adress. Inom Lund, dock. Vi är såpass många att vi säkert hinner göra ett städryck i det gamla huset också. Och sedan - när allt är färdigkånkat - kopplar han in stereon och drar fram öllådorna och sedan är det FEST! Wohoo!
lördag, januari 26, 2008
... i vilken vår hjältinna har en hemmakväll
Jag gick till jobbet idag. Att vara hemma och vila igår var bra och sovmorgonen gjorde sitt till. På engelsklektionen ser vi What's Eating Gilbert Grape och killarna har så sköna tankar och kommentarer kring filmen. I början skrattade de åt Gilberts feta mamma men allteftersom historien utvecklar sig grips de av hennes öde och blir glada när Gilbert försonas med sin mor.
Efter jobbet gjorde jag några ärenden och så gick jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka en försenad bok (John Steinbergs Världens bästa fröken - jag vill HA den men den är blixtedyr). Jag tänkte också lånat fjärde delen av Hearns bok om Otoriklanen, men den var inte inne och istället fann jag mig på hemväg med en trave andra böcker, varav de flesta var bilderböcker.
(Hiroshige, Matthi Forrer)
(Hokusai - Hundra bilder av berget Fuji)
(Street Art Stockholm, Benke Carlsson)
Underbara, ljuvliga bilderböcker att helst vilja äga men att få låna dem (och låna om dem minst en gång) fungerar också! Och så Kristina Lugns arbeten från 1971-2003, i en volym. Jag älskar hennes sätt att formulera sina toksvarta tankar så att jag inte kan låta bli att skratta när jag läser dem - och hur skrattet sedan fastnar någonstans...
Sedan åkte jag in till stan för att ge mig själv en skön eftermiddag av stros, shopping light och fika. Det blåste en ondsint västan och regnet trillade ner, men jag gillar sådant väder. Synd bara att frisyren inte är så city-chic som jag kanske hade önskat, i sådana lägen.
På tåget in till stan satt jag och läste The Curious Incident... och jag kunde inte låta bli att skratta när pojken beskriver vad vi vanliga uppfattar i en given situation - och vad han uppfattar. Jag vill inte undanhålla er ett smakprov. Först beskriver han vad vi vanliga, lata uppfattar när vi ser oss omkring t ex när vi är ute på en plats på landet:
"1. I am standing in a field full of grass.
2. There are some cows in the field.
3. It's sunny with a few clouds.
4. There are flowers in the grass.
5. There is a village in the distance (Och så räknar han upp något mer.)
/.../... and I noticed these things
1. There are 19 cows in the field, 15 of which are black and white and 4 of which are brown and white.
2. There is a town in the distance which has 31 visible houses and a church with a square tower and not a spire.
/.../
7. The cows are mostly facing uphill
And there were 31 more things in this list of things I noticed but Siobhan said I didn't need to write them all down. And it means that it is very tiring if I am in a new place because I see all these things, and if someone asked me afterwards what the cows looked like, I could ask which one, and I could do a drawing of them at home and say that a particular cow had patterns on it like this: (och så är det en teck ning av en ko, då..)"
Och så tänker jag på barn jag möter, eller har mött, som har det såhär och ska försöka fungera i en skola med hundratals andra barn och intryck varje sekund...
Som vanligt köpte jag inte skor trots att jag verkligen är i skriande behov av ett par dylika. De ska vara av en modell som är lika snygg till kjol som till jeans, vilket onekligen knepar till det lite grann. Däremot blev det lite mer garn, så jag kan sticka den rastainspirerade inkamössan med matchande halsduk, som Linus önskar sig, och ett par små knåpsaker på Panduro. Ha! Jag som alltid går på Panduro och nästan aldrig köper något. Indiska hade en svart top som jag blev lite förtjust i och på H&M hittade jag en röd top som jag ska göra något najsigt av. Jag funderar på texten KUNSKAP ÄR MAKT. Och så använda den i skolan, förstås. På Lagerhaus hittade jag, traditionsenligt, roliga disktrasor och opiumljus.
På väg hem fokuserade jag på mp3-spelaren eftersom tåget var knôkafullt och det var otäcka barn som hojtade och skrek och den enda lediga sittplatsen var på ett sånt där fäll-ner-säte p r e c i s mittemot toadörren och de flesta verkar inte ha en aning om att man kan s t ä n g a dörren - både före och efter användning - genom att trycka på den lilla rektangulära knappen precis t h om dörrkarmen (t v om man står inne på toan) utan de bara står där som fån och väntar på att dörren ska glida igen av sig självt alltmedan unken urinlukt puffar ut i korridoren. BLEH.
Jag gick inom affären och köpte med mig en grillad kyckling och lite grönsaker och gjorde en pastasallad. Avnjöt anrättningen med ett glas gott ripasso och "Vem vill bli miljonär", vilket jag är oslagbar på. Åtminstone så länge jag sitter i trygghet här i min soffa. ;-)
Jag har hunnit med att bläddra i Street Art Stockholm och druckit lite mer vin och långpratat med Bästaste A. Tittat på mina lila tulpaner (tulpaner är mina älsklingsblommor!) och killat Fröken bakom örat och tänkt på både goda minnen och framtiden och det faktum att nuet är skönt att vara i. Nu känns det snart som läggdags, men först ska jag släntra omkring i en del bloggar och kanske kika in på mitt home away from home: Sweden Rocks messageboard.
G'natt!
söndag, januari 20, 2008
... i vilken vår hjältinna känner sig en smula matt
(Ett småländskt samhälle ilar förbi utanför mitt tågfönster - eller om det kanske var tvärtom..?)
Egentligen finns det inte mycket att rapportera. Man måste liksom ha varit med för att veta hur totalt avslappnat och genommysigt det är att sitta i en turkos buss en januarilördag med funkmusiken dunkande, god mat och dryck, levande ljus, ett skånskt åkerlandskap utanför, raggsockar (jodå!) och sköna vänner där samtalet flyter lätt och ledigt, respektfullt, nojsigt, skojsigt, innerligt, djupt och sant över såväl lättsamheter som Det Kanske Allra Svåraste. Sådan var kvällen där ute på Österlen. Sedan var det skönt att linda in sig i sovsäcken, stänga av elementet som nästan stod och hoppade av hetta och sakta glida bort för att så småningom vakna till liv av stillsam musik och doften av nybryggt kaffe.
På stationen i Lund uppmärksammade jag en stickgraffiti och kunde inte bara fota den utan tog också reda på hur den monterats. Idén från häromdagen har jag ju kvar...
Nu är jag trött och seg och matt (kvällen/natten tar ut sin tribut) och ska skaffa mig vederkvickelse i ett varmt skumbad. Till sällskap har jag den tredje delen i Lian Hearns serie om klanen Otori. Ljuvligt!
torsdag, januari 03, 2008
... i vilken vår hjältinna gjort en stadsresa
Med Winnerbäcks Daugava i öronen och gangstaluvan nerdragen till näsan, stretade jag ner till stationen och tog tåget in till stan för att under en och en halv timme göra som Fantomen, dvs gå på stadens gator som en vanlig människa.
På tåget läste jag vidare i Madame Terror och funderade lite på om det är läskigare att vara i en ubåt, 5-600 meter ner i havet, än att vara nere i en gruva. Jag hann inte fundera så länge innan jag var framme i stan där jag genast traskade bort till mysiga garnbutiken Umbra för att köpa svart garn till en halsduk till Linus. Sedan gick jag till Lindex via Panduro och Indiska. På Lindex var jag före jul, i min jakt på en alldeles vanlig, slät skinnkjol. Då fanns det ingen. Men idag fanns det en, i rätt storlek och med rejält nedsatt pris. Jag undrar var den kom ifrån..? Nåväl - jag köpte den. Den är inte lång men inte heller stjärtvipparkort vilket innebär att jag, med en lite avslappnad tröja, kan ha den på jobbet. Ibland blir saker som man tänkt sig! :-)
Efter avslutat förvärv (jag passade på att köpa ett nagellack, också) gick jag bort till en frisörsalong där jag brukar köpa hårfärg och efter det satte jag mig på Wayne's och åt en slät scones, drack en mellan latte och läste lite i DN, tills det var dags att ta tåget hem, igen.
Väl hemma i byn igen gick jag inom Konsum och köpte frukt och kattmat.
Nu sitter jag här, mätt och varm efter en god och vrålsnabb spenatsoppa med bröd till. Jag ska diska undan och sedan krypa ner i badet en stund med en bra bok, tända ljus och lite bra musik. Sedan blir det nog mestadels slöande i tevesoffan och så ska jag sticka klart de mörkröda sms-vantarna.
Lugnt, vilsamt och batteriladdande, alltså.
På tåget läste jag vidare i Madame Terror och funderade lite på om det är läskigare att vara i en ubåt, 5-600 meter ner i havet, än att vara nere i en gruva. Jag hann inte fundera så länge innan jag var framme i stan där jag genast traskade bort till mysiga garnbutiken Umbra för att köpa svart garn till en halsduk till Linus. Sedan gick jag till Lindex via Panduro och Indiska. På Lindex var jag före jul, i min jakt på en alldeles vanlig, slät skinnkjol. Då fanns det ingen. Men idag fanns det en, i rätt storlek och med rejält nedsatt pris. Jag undrar var den kom ifrån..? Nåväl - jag köpte den. Den är inte lång men inte heller stjärtvipparkort vilket innebär att jag, med en lite avslappnad tröja, kan ha den på jobbet. Ibland blir saker som man tänkt sig! :-)
Efter avslutat förvärv (jag passade på att köpa ett nagellack, också) gick jag bort till en frisörsalong där jag brukar köpa hårfärg och efter det satte jag mig på Wayne's och åt en slät scones, drack en mellan latte och läste lite i DN, tills det var dags att ta tåget hem, igen.
Väl hemma i byn igen gick jag inom Konsum och köpte frukt och kattmat.
Nu sitter jag här, mätt och varm efter en god och vrålsnabb spenatsoppa med bröd till. Jag ska diska undan och sedan krypa ner i badet en stund med en bra bok, tända ljus och lite bra musik. Sedan blir det nog mestadels slöande i tevesoffan och så ska jag sticka klart de mörkröda sms-vantarna.
Lugnt, vilsamt och batteriladdande, alltså.
tisdag, oktober 30, 2007
... i vilken vår hjältinna sätter ner foten
Ja, vi elsker... Jo, men jag gör det. Jag älskar Norge och skulle lätt kunna tänka mig att bo där. Å andra sidan kan jag ju tänka mig att bo i Nepal också. Wherever I lay my hat, typ.
Helgen var alltså precis som väntat; mysig och skön. Det spelar ju ingen roll vad vi hittar på, mina barn och jag, när vi träffas - det är så roligt i vilket fall, ju.
När jag kom ner till Oslo på söndagskvällen gick jag med Jenny och hennes roomie Kathrine på "søndagsskole" på rockpuben Garasjen. Det brukar vara en väldigt lugn tillställning med rockmusik på lagom volym (så att man faktiskt kan föra ett samtal) och lite loj, småtrött stämning. Så även denna söndag. Vi drack ett par öl och småsnackade lite och sedan gick vi hem i den regniga Oslonatten.
På måndagsmorgonen klev vi upp i såpass god tid att vi hann med en timmes powerwalk upp till Ekeberg och tillbaka. Utsikten däruppe är helt underbar; hela fjorden och Oslo ligger för ens fötter rent bokstavligt! Men tyvärr får ni nöja er med mitt ord på det för jag har aldrig kameran med mig när jag tränar. Vi hann med en brunch på Oslo City också, innan mitt tåg rullade hemåt.
Idag har vi haft "kompetensutvecklingsdag" på jobbet. Eleverna har ju lov, de små rackarna. Som förberedelse till dagens aktiviteter har vi, i arbetslagen, gjort en probleminventering och utifrån detta har dagens arbete inneburit att vissa områden - i stort behov av översyn och förbättring - utkristalliserats och arbetsgrupper har tillsatts för att jobba med dessa specifika frågor. För en gångs skull skulle vi få välja grupp helt efter fallenhet och eget intresse; frågor som man kanske brinner lite extra för att driva.
Nu är det ju så att jag, förutom att ingå i ett vanligt arbetslag, också ingår i den s k "studiogruppen", dvs vi som jobbar med studio (för elever med särskilt behov av stöd i Sv/Ma/Eng). Studiogruppen leds, halvt formellt, av en av speciallärarna - en mycket kunnig och erfaren lärare vars erfarenhet och professionalitet jag respekterar väldigt mycket. Men idag gick hon över gränsen. Min gräns. Den som jag satt upp för vad jag tolererar och inte. Hon ansåg att vi alla i studiogruppen skulle jobba med samma fråga, nämligen våra åtgärdsplaner (för de elever som alltså behöver extra stöd). Och hon fick med sig alla de andra - även de som sagt att de ville jobba med annat...
Men det kan hon faktiskt inte bestämma. Jag valde utifrån vad jag själv brinner för - och det blev den grupp som ska jobba fram förslag (och sedan givetvis driva dessa) för en förbättrad och mer inspirerande (för att inte tala om "fungerande") studiemiljö för alla våra elever, och dessutom blir det ju samtidigt en fråga om vår arbetsmiljö, lärares och elevers. Närmast på agendan ligger att se till att vi alla får en fungerande IKT-miljö (Informations- och kommunikationsteknologi), med fungerande arbetsredskap etc. Något som gör mig, och många andra, vanvettigt frustrerade dagligen - eftersom vi inte har de redskap vi behöver...
Men Studioledaren tog mig avsides och gav mig en regelrätt uppläxning där hon tyckte att jag skulle tänka om, att jag borde fundera över mina prioriteringar och visa att jag bryr mig mer om specialverksamheten än något annat. Jag sa att jag bryr mig väldigt mycket om specialverksamheten, men att jag också jobbar med annan undervisning och ser hur vår kackiga arbetsmiljö spiller över på allt. Dessutom menade jag att jag har betydligt mer att ge i en grupp av den typ jag valt, än i en grupp som jobbar med åtgärdsprogrammen, eftersom de som gör det är så himla duktiga på just det. Då hade hon mage att säga att om jag såg det på det viset så ansåg hon att jag borde vara med i deras grupp för att lära och - ännu värre! - hon anser mig vilja åka snålskjuts på deras hårda arbete... Ehm... Okeeej..? Är inte det själva vitsen med att ha olika arbetsgrupper; detta att vi gör en del, en annan grupp gör något annat och allteftersom vi blir klara med vårt arbete så kommer det alla till del..? Det är ju för fan inte bara studiogruppen som ska skriva åtgärdsprogram, väl? Och det är ju inte bara vi i studiemiljögruppen som ska ha mer välplanerade klassrum, med en skönare miljö och fungerande arbetsutrustning..?
Jag sa just detta till damen i fråga och började jobba med den grupp jag valt. Men gissa om jag kommer att få hugg i ryggen för detta. Om inte förr så nästa vecka när studiogruppen har sitt veckomöte. Men jag har en plan för det; ett ljud och jag går raka vägen till vår chef och slänger upp skiten på hennes bord. Jag är för fan 47 år gammal (snart, i alla fall) och ingen talar om för mig vad jag ska välja. Inte när jag faktiskt har ett fritt val. Basta!
Men givetvis har jag också ont i magen för detta. Jag tycker inte om konfliktsituationer, men jag får allt fler anledningar att sätta ner foten och hävda mig när någon försöker köra över mig. Det känns skönt att det också finns andra, sådana som såg detta och som stödjer mig helhjärtat om det skulle bli jobbigt på något vis.
Och bara för det - och för att jag tycker det är snyggt - ska jag ha på mig skjorta och slips imorgon. Och mitt tunga nitbälte. Samt undergroundkängorna. Det blir mitt långfinger till skolans TANTER. (Lugna och fina nu; jag ska givetvis ha kjol eller jeans, också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill understryka saker och ting...)
Och så här fin utsikt har Matilda och hennes Rille från sin förstukvist!
Nu ska jag stryka min vita skjorta! Tjingeling!
Helgen var alltså precis som väntat; mysig och skön. Det spelar ju ingen roll vad vi hittar på, mina barn och jag, när vi träffas - det är så roligt i vilket fall, ju.
När jag kom ner till Oslo på söndagskvällen gick jag med Jenny och hennes roomie Kathrine på "søndagsskole" på rockpuben Garasjen. Det brukar vara en väldigt lugn tillställning med rockmusik på lagom volym (så att man faktiskt kan föra ett samtal) och lite loj, småtrött stämning. Så även denna söndag. Vi drack ett par öl och småsnackade lite och sedan gick vi hem i den regniga Oslonatten.
På måndagsmorgonen klev vi upp i såpass god tid att vi hann med en timmes powerwalk upp till Ekeberg och tillbaka. Utsikten däruppe är helt underbar; hela fjorden och Oslo ligger för ens fötter rent bokstavligt! Men tyvärr får ni nöja er med mitt ord på det för jag har aldrig kameran med mig när jag tränar. Vi hann med en brunch på Oslo City också, innan mitt tåg rullade hemåt.
Idag har vi haft "kompetensutvecklingsdag" på jobbet. Eleverna har ju lov, de små rackarna. Som förberedelse till dagens aktiviteter har vi, i arbetslagen, gjort en probleminventering och utifrån detta har dagens arbete inneburit att vissa områden - i stort behov av översyn och förbättring - utkristalliserats och arbetsgrupper har tillsatts för att jobba med dessa specifika frågor. För en gångs skull skulle vi få välja grupp helt efter fallenhet och eget intresse; frågor som man kanske brinner lite extra för att driva.
Nu är det ju så att jag, förutom att ingå i ett vanligt arbetslag, också ingår i den s k "studiogruppen", dvs vi som jobbar med studio (för elever med särskilt behov av stöd i Sv/Ma/Eng). Studiogruppen leds, halvt formellt, av en av speciallärarna - en mycket kunnig och erfaren lärare vars erfarenhet och professionalitet jag respekterar väldigt mycket. Men idag gick hon över gränsen. Min gräns. Den som jag satt upp för vad jag tolererar och inte. Hon ansåg att vi alla i studiogruppen skulle jobba med samma fråga, nämligen våra åtgärdsplaner (för de elever som alltså behöver extra stöd). Och hon fick med sig alla de andra - även de som sagt att de ville jobba med annat...
Men det kan hon faktiskt inte bestämma. Jag valde utifrån vad jag själv brinner för - och det blev den grupp som ska jobba fram förslag (och sedan givetvis driva dessa) för en förbättrad och mer inspirerande (för att inte tala om "fungerande") studiemiljö för alla våra elever, och dessutom blir det ju samtidigt en fråga om vår arbetsmiljö, lärares och elevers. Närmast på agendan ligger att se till att vi alla får en fungerande IKT-miljö (Informations- och kommunikationsteknologi), med fungerande arbetsredskap etc. Något som gör mig, och många andra, vanvettigt frustrerade dagligen - eftersom vi inte har de redskap vi behöver...
Men Studioledaren tog mig avsides och gav mig en regelrätt uppläxning där hon tyckte att jag skulle tänka om, att jag borde fundera över mina prioriteringar och visa att jag bryr mig mer om specialverksamheten än något annat. Jag sa att jag bryr mig väldigt mycket om specialverksamheten, men att jag också jobbar med annan undervisning och ser hur vår kackiga arbetsmiljö spiller över på allt. Dessutom menade jag att jag har betydligt mer att ge i en grupp av den typ jag valt, än i en grupp som jobbar med åtgärdsprogrammen, eftersom de som gör det är så himla duktiga på just det. Då hade hon mage att säga att om jag såg det på det viset så ansåg hon att jag borde vara med i deras grupp för att lära och - ännu värre! - hon anser mig vilja åka snålskjuts på deras hårda arbete... Ehm... Okeeej..? Är inte det själva vitsen med att ha olika arbetsgrupper; detta att vi gör en del, en annan grupp gör något annat och allteftersom vi blir klara med vårt arbete så kommer det alla till del..? Det är ju för fan inte bara studiogruppen som ska skriva åtgärdsprogram, väl? Och det är ju inte bara vi i studiemiljögruppen som ska ha mer välplanerade klassrum, med en skönare miljö och fungerande arbetsutrustning..?
Jag sa just detta till damen i fråga och började jobba med den grupp jag valt. Men gissa om jag kommer att få hugg i ryggen för detta. Om inte förr så nästa vecka när studiogruppen har sitt veckomöte. Men jag har en plan för det; ett ljud och jag går raka vägen till vår chef och slänger upp skiten på hennes bord. Jag är för fan 47 år gammal (snart, i alla fall) och ingen talar om för mig vad jag ska välja. Inte när jag faktiskt har ett fritt val. Basta!
Men givetvis har jag också ont i magen för detta. Jag tycker inte om konfliktsituationer, men jag får allt fler anledningar att sätta ner foten och hävda mig när någon försöker köra över mig. Det känns skönt att det också finns andra, sådana som såg detta och som stödjer mig helhjärtat om det skulle bli jobbigt på något vis.
Och bara för det - och för att jag tycker det är snyggt - ska jag ha på mig skjorta och slips imorgon. Och mitt tunga nitbälte. Samt undergroundkängorna. Det blir mitt långfinger till skolans TANTER. (Lugna och fina nu; jag ska givetvis ha kjol eller jeans, också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill understryka saker och ting...)
Och så här fin utsikt har Matilda och hennes Rille från sin förstukvist!
Nu ska jag stryka min vita skjorta! Tjingeling!
måndag, oktober 22, 2007
... vilken vår hjältinna nästan blir religiös
Ibland behövs det inte mycket. Förra måndagen släpade jag ner tvätten till tvättstugan bara för att finna att jag måtte ha varit mer än lovligt frånvarande när jag bokade tid eftersom jag lyckats boka en lördagkväll... Men idag var det å andra sidan obokat i även den andra uppsättningen maskiner så jag kan tvätta dubbelt så kvickt. Allahu akbar, typ. Nu är klockan sju och allt hänger uppe till tork. GUTT!
Helgen förflöt oväntat lugnt och ändå är jag helt slut efter att ha ansvarat för tre barn som inte är mina egna, under några dagar.
Jag fick verkligen prova på det mesta som har med småbarnslivet att göra - bajsblöjor, nattvak, skrubbsår på knäna, vällingkok, bubbelskratt, mariekex som flyter omkring i upplöst tillstånd i äppeljuice, småbråk, sagoläsning, mys i knät, Playhouse Disney, lördagsgodisinköp, tidiga mornar, bulor i huvudet (inte i mitt huvud men väl i lille Wiggos; hans snälla farmor hämtade honom till lördagsgympan och han skulle springa in i en av de studsmattor som hängde längs väggarna. Alla väggar utom just den han sprang in i, vill säga), förtitretton oroliga samtal från barnens mor, lekparksbesök, popcorns- och Nanny McPheemys med Fanny (10 år) i soffan, när småbrorsorna däckat på fredagskvällen, lövkrattning och simövningar i de lövhögar vi rafsade ihop. Bland annat. Jag är glad att den tiden ligger bakom mig, vad gäller mina barn. Men det var en rolig helg och de är ljuvliga ungar!
Fanny visade en film hon gjort i skolan, som avslutning på ett medeltidstema och det var övertydligt på ett nästan absurt sätt hur flickorna var prinsessor, hjälplösa små våp i långa fladdrande kjolar som mest utgjorde dekorativa inslag och var publik i killarnas synnerligen utdragna fäktscener. Men de såg ut att ha väldigt roligt allihop, och det är väl kanske ändå det som räknas. Eller?
Nu är det sista veckan innan höstlovet och jag lägger i överväxeln för att orka. Det är mycket som ska falla på plats och sedan är jag ändå inte ledig nästa vecka, mer än torsdag och fredag. Fast jag har tagit ledigt på måndagen eftersom jag ska upp till mina norskebarn och hälsa på i helgen, och ska det överhuvudtaget vara lönt måste jag åka upp på fredag och hem på måndag. Men då hinner jag både stanna till i Oslo (Jenny) på uppvägen, vara i Hemsedal (Linus och Matilda + pojkvännen Rille) två dagar och sedan åka tillbaka ner till Oslo på söndagskvällen, sova hos Jenny och strosa lite i Oslo innan det är dags att ta tåget för sista etappen hem. Logistiken vid en sådan här tillsynes enkel weekendresa är omfattande... Men det är det värt; jag saknar dem så mycket! Det ska bli spännande om mildvädret består så jag kanske kan få syn på någon av björnarna som driver omkring däruppe och inte alls vill gå i ide. Några långa promenader lär det inte bli - jag möter hellre varg än björn, såklart - men kanske en fotosafari med bil?
Jag köpte en bok häromsistens; Konsten att hålla ihop. En handbok i kärlek av Malou von Sivers och Lennart Lindgren. Jag läser i den emellanåt och finner den både välskriven, underhållande, intressant och vardagsklok. Jag tror inte på något vis att en bok kan tillhandahålla en snabbfix - oavsett ämne - men den kan ge inspiration, eftertankar och sätta mina tankehjul att snurra åt mindre vanliga håll. Ibland kan den också bekräfta något jag själv känt till eller känt av. Eller ge små tips att använda, om än en smula modifierade.
Den här boken innehåller allt detta. Den är nog inte tänkt att sträckläsas utan just att användas som en liten uppslags- och idébok. Här är en passus jag funderar kring mycket just nu:
"Under förälskelsen är det mesta enkelt och lustfyllt. Den stora uppgiften har varit att säga ja till varandra, att lägga en grund där man arbetar tillsammans för att skapa något gemensamt. Även om förälskelsens fas kan rymma osäkerhet och konflikter är det framförallt sammansmältningen, föreningen som är och ska vara i centrum.
Så är inte fallet i fördjupningsfasen, en period som egentligen inte går att undvika även om man kanske både vill och anstränger sig för att göra det. Man kan även kalla denna period för urskiljningens fas, en tid då man skiljer ut sig från varandra, men ändå vill fortsätta att leva tillsammans. Det här är en svår tid för många par. Samtidigt är det också den mest utvecklande perioden för en relation. Under den här perioden är den stora uppgiften att söka sitt eget jag igen, samtidigt som man håller kvar ett vi med den andre. Detta är ofta komplicerat. [...]
Nu handlar det inte bara om att tala om hur man vill ha det i en enstaka fråga, vilket kanske leder till att man får en konflikt runt denna, utan nu säger man även nej till sin partner och relationen vid vissa tillfällen. Båda två som individer med sina olika personligheter framträder allt tydligare, vilket leder till fler konfliktsituationer. Förhållandet blir därför mer komplicerat. Samtidigt som ni båda fortsätter att bejaka varandra i vi-bygget, börjar ni nu också avvisa varandra och den gemenskap ni byggt upp. Nu uppstår många fler frågor som ska lösas och ni tvingas alltmer sätta er ner och ha fördjupade samtal med varandra. Det är bra att ta tag i dessa svåra samtal och lösa frågorna, annars riskerar ni betydligt större problem senare.
Det händer de flesta par att de får svårigheter och problem i den här fasen. Detta beror dels på att frågorna paret ska hantera är komplicerade, dels att det är många frågor som samtidigt ska hanteras. Dessutom är man fortfarande ganska otränad på att samarbeta i motvind.
I den här fasen utvecklas ett nytt samspel där man inte lika självklart söker ett samarbete. Det leder till att man först kommer ifrån varandra för att därefter komma varandra nära. Här hittar ni varandras starka sidor, men också varandras svaga sidor. Man kan säga att man på ett sätt uppstår som en ny person för den andre igen.
Under perioden dyker det upp en rad laddade frågor som kan vara hotande både för dig själv och för din partner. Är det här verkligen rätt? Kanske är det bättre att vi skiljer oss? Man börjar bli ambivalent i sitt förhållande. Ena dagen känns det som vi har ett bra förhållande och nästa dag känns förhållandet dåligt.
Beroende och oberoende finns med från förhållandets första dag, men nu blir det alltmer påtagligt. Under förälskelsen är detta inte lika framträdande, men nu leder den här frågan till djupa diskussioner. [...]
När man som individ börjar framträda blir olikheterna tydligare. Det som under förälskelsen var enkelt blir plötsligt svårare. Man är inte längre överens om allting, det är svårare att hitta samförstånd och det blir allt svårare att hitta samspelet.
Det här kan låta dystert och det känns ofta tungt och hopplöst. Men försök att se att arbetet rymmer möjligheter istället för att bara fokusera på hur tungt det blivit."
Igenkänning, någon..?
Nu: Baka ut brödet och hämta upp tvätten. Sedan ska jag ta mig ett varmt bad, tända ljus och så småningom laga te och avnjuta det med nybakat bröd.
Och eftersom det är Stora Citeringsdagen idag så avslutar jag med ett annat, mycket vackert citat, ur Rainer Maria Rilkes "Letter to a Young Poet", som i flera år prydde mitt kylskåp. Kanske ska jag skriva det riktigt fint och sätta upp igen?
"Have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don't search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer."
Helgen förflöt oväntat lugnt och ändå är jag helt slut efter att ha ansvarat för tre barn som inte är mina egna, under några dagar.
Jag fick verkligen prova på det mesta som har med småbarnslivet att göra - bajsblöjor, nattvak, skrubbsår på knäna, vällingkok, bubbelskratt, mariekex som flyter omkring i upplöst tillstånd i äppeljuice, småbråk, sagoläsning, mys i knät, Playhouse Disney, lördagsgodisinköp, tidiga mornar, bulor i huvudet (inte i mitt huvud men väl i lille Wiggos; hans snälla farmor hämtade honom till lördagsgympan och han skulle springa in i en av de studsmattor som hängde längs väggarna. Alla väggar utom just den han sprang in i, vill säga), förtitretton oroliga samtal från barnens mor, lekparksbesök, popcorns- och Nanny McPheemys med Fanny (10 år) i soffan, när småbrorsorna däckat på fredagskvällen, lövkrattning och simövningar i de lövhögar vi rafsade ihop. Bland annat. Jag är glad att den tiden ligger bakom mig, vad gäller mina barn. Men det var en rolig helg och de är ljuvliga ungar!
Fanny visade en film hon gjort i skolan, som avslutning på ett medeltidstema och det var övertydligt på ett nästan absurt sätt hur flickorna var prinsessor, hjälplösa små våp i långa fladdrande kjolar som mest utgjorde dekorativa inslag och var publik i killarnas synnerligen utdragna fäktscener. Men de såg ut att ha väldigt roligt allihop, och det är väl kanske ändå det som räknas. Eller?
Nu är det sista veckan innan höstlovet och jag lägger i överväxeln för att orka. Det är mycket som ska falla på plats och sedan är jag ändå inte ledig nästa vecka, mer än torsdag och fredag. Fast jag har tagit ledigt på måndagen eftersom jag ska upp till mina norskebarn och hälsa på i helgen, och ska det överhuvudtaget vara lönt måste jag åka upp på fredag och hem på måndag. Men då hinner jag både stanna till i Oslo (Jenny) på uppvägen, vara i Hemsedal (Linus och Matilda + pojkvännen Rille) två dagar och sedan åka tillbaka ner till Oslo på söndagskvällen, sova hos Jenny och strosa lite i Oslo innan det är dags att ta tåget för sista etappen hem. Logistiken vid en sådan här tillsynes enkel weekendresa är omfattande... Men det är det värt; jag saknar dem så mycket! Det ska bli spännande om mildvädret består så jag kanske kan få syn på någon av björnarna som driver omkring däruppe och inte alls vill gå i ide. Några långa promenader lär det inte bli - jag möter hellre varg än björn, såklart - men kanske en fotosafari med bil?
Jag köpte en bok häromsistens; Konsten att hålla ihop. En handbok i kärlek av Malou von Sivers och Lennart Lindgren. Jag läser i den emellanåt och finner den både välskriven, underhållande, intressant och vardagsklok. Jag tror inte på något vis att en bok kan tillhandahålla en snabbfix - oavsett ämne - men den kan ge inspiration, eftertankar och sätta mina tankehjul att snurra åt mindre vanliga håll. Ibland kan den också bekräfta något jag själv känt till eller känt av. Eller ge små tips att använda, om än en smula modifierade.
Den här boken innehåller allt detta. Den är nog inte tänkt att sträckläsas utan just att användas som en liten uppslags- och idébok. Här är en passus jag funderar kring mycket just nu:
"Under förälskelsen är det mesta enkelt och lustfyllt. Den stora uppgiften har varit att säga ja till varandra, att lägga en grund där man arbetar tillsammans för att skapa något gemensamt. Även om förälskelsens fas kan rymma osäkerhet och konflikter är det framförallt sammansmältningen, föreningen som är och ska vara i centrum.
Så är inte fallet i fördjupningsfasen, en period som egentligen inte går att undvika även om man kanske både vill och anstränger sig för att göra det. Man kan även kalla denna period för urskiljningens fas, en tid då man skiljer ut sig från varandra, men ändå vill fortsätta att leva tillsammans. Det här är en svår tid för många par. Samtidigt är det också den mest utvecklande perioden för en relation. Under den här perioden är den stora uppgiften att söka sitt eget jag igen, samtidigt som man håller kvar ett vi med den andre. Detta är ofta komplicerat. [...]
Nu handlar det inte bara om att tala om hur man vill ha det i en enstaka fråga, vilket kanske leder till att man får en konflikt runt denna, utan nu säger man även nej till sin partner och relationen vid vissa tillfällen. Båda två som individer med sina olika personligheter framträder allt tydligare, vilket leder till fler konfliktsituationer. Förhållandet blir därför mer komplicerat. Samtidigt som ni båda fortsätter att bejaka varandra i vi-bygget, börjar ni nu också avvisa varandra och den gemenskap ni byggt upp. Nu uppstår många fler frågor som ska lösas och ni tvingas alltmer sätta er ner och ha fördjupade samtal med varandra. Det är bra att ta tag i dessa svåra samtal och lösa frågorna, annars riskerar ni betydligt större problem senare.
Det händer de flesta par att de får svårigheter och problem i den här fasen. Detta beror dels på att frågorna paret ska hantera är komplicerade, dels att det är många frågor som samtidigt ska hanteras. Dessutom är man fortfarande ganska otränad på att samarbeta i motvind.
I den här fasen utvecklas ett nytt samspel där man inte lika självklart söker ett samarbete. Det leder till att man först kommer ifrån varandra för att därefter komma varandra nära. Här hittar ni varandras starka sidor, men också varandras svaga sidor. Man kan säga att man på ett sätt uppstår som en ny person för den andre igen.
Under perioden dyker det upp en rad laddade frågor som kan vara hotande både för dig själv och för din partner. Är det här verkligen rätt? Kanske är det bättre att vi skiljer oss? Man börjar bli ambivalent i sitt förhållande. Ena dagen känns det som vi har ett bra förhållande och nästa dag känns förhållandet dåligt.
Beroende och oberoende finns med från förhållandets första dag, men nu blir det alltmer påtagligt. Under förälskelsen är detta inte lika framträdande, men nu leder den här frågan till djupa diskussioner. [...]
När man som individ börjar framträda blir olikheterna tydligare. Det som under förälskelsen var enkelt blir plötsligt svårare. Man är inte längre överens om allting, det är svårare att hitta samförstånd och det blir allt svårare att hitta samspelet.
Det här kan låta dystert och det känns ofta tungt och hopplöst. Men försök att se att arbetet rymmer möjligheter istället för att bara fokusera på hur tungt det blivit."
Igenkänning, någon..?
Nu: Baka ut brödet och hämta upp tvätten. Sedan ska jag ta mig ett varmt bad, tända ljus och så småningom laga te och avnjuta det med nybakat bröd.
Och eftersom det är Stora Citeringsdagen idag så avslutar jag med ett annat, mycket vackert citat, ur Rainer Maria Rilkes "Letter to a Young Poet", som i flera år prydde mitt kylskåp. Kanske ska jag skriva det riktigt fint och sätta upp igen?
"Have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don't search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer."
söndag, oktober 07, 2007
... i vilken vår hjältinna ägnar sig åt sig själv
Igår vaknade jag före åtta. Jag låg kvar en stund i sängen och läste ut Drouggeboken. Den ger mig både obehagskänslor och energi... Sedan rullade jag mig ur sängen och apterade kaffebryggaren så att kaffet var klart när jag klev ur duschen. Det fick bli mina FinFredagskläder och så styrde jag kosan mot stationen där jag tog tåget in "till stan", som de säger här när de menar att de åker in till Växjö. För mig låter det som att byn här skulle vara något slags förort till Växjö, men med tanke på avståndet och den mellanliggande storskogen känns satellitkommun isåfall närmre sanningen.
Att åka tåg in till "stan" går betydligt snabbare än att köra bil. Bilvägen (25:an) är dessutom fruktansvärt trist att köra/åka så tåget vinner även i det avseendet. Jag lyssnade lite på min mp3-spelare (en gammal Creamplatta) och skrev lite analoga grejer och vips! så var jag framme. Mitt huvudsakliga ärende var att köpa mig ett par nya träningsskor och jag var fast besluten att den här gången skulle det få bli ett par Nike. Och ändå kom jag hem med... tada!... ett par svarta Reebok som är intill förvillelse lika mina förra, som i sin tur är snarlika de jag hade dessförinnan.
Förklaringen ligger i att jag i och för sig gillar svart, men att Reebok dessutom verkar tillverka sina pjucks med direkt adress till mig. Jag bara tar dem på mig och sedan är det som jag alltid haft dem. De stöder där de ska, släpper efter där de ska, skaver aldrig och fjädrar så skönt när jag går. Den här gången var priset dessutom alldeles tacknämligt - jag kom undan med blotta förskräckelsen som i det här fallet handlade om åttahundra spänn. Jag trodde inte jag skulle hitta något bra under tolvhundra.
Men skorna köpte jag på slutet av mitt stadsstros. Orka kånka omkring på en skokasse i butiker och på fik. Jag gick till Lagerhaus och köpte... inget! Det ni. Men jag bunkrade lite hårfärg hos en söt kille med halvlånga polisar. Jag tror han var straight, dessutom. Inte för att det spelar mig någon roll - jag skulle ju bara handla av honom - men det var en sådan där nanosekundsreflektion jag gjorde. Sedan gick jag in på H&M i samma galleria och köpte på mig några tajta, billiga toppar. Inte bara för egen del - de är en del i ett av mina små "projekt"; jag ska förse dem med texter och sedan skänka dem till bl a mina döttrar (som jag hoppas inte läser det här, för då försvinner ju överraskningseffekten till viss del). På Panduro hade de färgtuber med glitterfluff för textskapande, men tyvärr inte i mörkrött som jag ville ha. Jag får nog kolla över nätet vad som kan finnas att beställa där. Dock köpte jag en svart och en silver. En riktigt snygg lila har jag redan härhemma.
I övrigt blev det mest små attiraljer som rengöringscrème, lite underkläder (jag besparar er detaljerna där) och en svart, virkad sjal på Indiska. Den blir både snygg och varm till mina lila tröjor.
Solen värmde något alldeles underbart och min svarta, korta kappa kändes varm och tung. Jag ville sitta ute i solen och dricka kaffe men det fanns tyvärr nästan inte en enda uteservering kvar. Jag gick bort till Askelyckans, men där är ju jämt så tjockt med folk. Det var kö nästan ut på gatan och serveringen i trädgården såg ut att vara knôkafull. Så jag vände och traskade bort till Wayne's istället. Där brukar vara mysigt att sitta men just den här dagen kändes det mest instängt och inte blev det bättre av en tvååring som vrålade sig igenom halva min fika. Stackars unge - och stackars föräldrar.
Men det var ändå gott att gå där på stan mol allena bland allt folk, titta sig omkring och bara vara. Jag gillar det. Skulle utan problem kunna tillbringa timtal ensam med att bara sitta någonstans, sippa på en kaffe och glo på folk. Ett underskattat nöje!
Frampå dagen tog jag tåget hem igen och lagade lite middag. Tänkte sova middag, men sömnen ville inte infinna sig så jag skrev lite istället och började med Penetrering (Drougge...). Jag gillar hennes språk! Jag vet att jag läste någon av hennes tidigare böcker (kan ha varit Slyngstad events) utan att riktigt gilla den. Men ibland är det bara så att jag är kalibrerad för något helt annat. Jag ska ge den en ny chans, tror jag.
Kvällen framflöt stilla i min tevesoffa med en stor skål popcorn, teven gick lite på tomgång med Postkodmiljonären och liknande lördagsprogram. Att kalla dem lättsamma är en underdrift. Vore de inte inuti teven skulle de segla iväg upp mot taket som heliumballonger. Fötterna på bordet, laptopen i knät (var har man annars en lap top?), kuddar bakom ryggen och kaffe i muggen. Jag fick en del skrivet samtidigt som jag pausade med slösurfande lite här och var. Rätt vad det var zappade jag över och insåg att jag missat en isländsk film som verkade bra. Men jag vill se en film från början; inte ramla in någonstans halvvägs. Synd.
Lite msn'ande hanns också med, mestadels med Johanna och Linus som bägge skulle ut på festligheter; Johanna med kompisar i Falkenberg och Linus med sina nya roomies i Gol.
Grannarna här hade fest men störde inte särskilt mycket; det var väl mest vid två-tre när alla skulle ut och hem som det blev en del larmande ute i trappuppgången. Inga foppatofflor där inte; bara genuina träskor, av slamret att döma. Ganska mycket gap-und-schkrik (intern terminologi som bara mina barn kopplar) ute på parkeringen också innan de rullade iväg. Men jag störs inte av sådant. Då var det värre när tjejen vägg-i-vägg verkade få tjockt med spö av sin pojkvän. Lyckligtvis verkar hon ha gjort sig av med honom för där är lugnt och stilla igen - med diverse avbrott för tevespels- och musiklarmande, dårå.
***
Idag är det vad SMHI kallar "växlande molnighet med uppehåll" och jag samlar mig för att gå Långa Rundan. Den jag gick förra söndagen i ösregn och i onsdags i strålande sol, med resten av skolan. Jag utmanar Reebok och tar på mig nya skorna. Jag lär inte få skav av dem i vilket fall.
Mp3-spelaren är laddad, jag har spring i benen och en smula söndagsångest. Veckans som kommer kan bli stökig; jag har blivit ombedd att eventuellt ta hand om hemundervisning för en tjej en vecka, eller tre, men har inte fått något besked än om hur det blir. Så jag vet inte om jag ska planera för vikarier, eller ej. Jag vet inte vad jag ska jobba med tillsammans med henne, om det nu blir av. Jag vet inte ens var hon bor, förutom att det är ute i bushen någonstans och det innebär att jag måste boka en bil från jobbet; en sådan där med jobbigt alkolås. Inte för att jag har någon alkohol i kroppen, men låset är lite lynnigt på de där bilarna. Man ska blåsa ut på ett visst sätt och med ett visst tryck och sedan inhalera enligt samma skumma kriterier och det brukar vara ett himla meck innan man kan starta eländet. Som smör på fläsket ska alla skriftliga omdömen om niorna vara inne senast fredag och jag fattar inte hur jag ska hinna det om jag ska gå in och bryta schemat...
Ska bara dricka ur kaffet först och få på mig träningskläderna. Behöver rensa hjärnan, tror jag!
Att åka tåg in till "stan" går betydligt snabbare än att köra bil. Bilvägen (25:an) är dessutom fruktansvärt trist att köra/åka så tåget vinner även i det avseendet. Jag lyssnade lite på min mp3-spelare (en gammal Creamplatta) och skrev lite analoga grejer och vips! så var jag framme. Mitt huvudsakliga ärende var att köpa mig ett par nya träningsskor och jag var fast besluten att den här gången skulle det få bli ett par Nike. Och ändå kom jag hem med... tada!... ett par svarta Reebok som är intill förvillelse lika mina förra, som i sin tur är snarlika de jag hade dessförinnan.
Förklaringen ligger i att jag i och för sig gillar svart, men att Reebok dessutom verkar tillverka sina pjucks med direkt adress till mig. Jag bara tar dem på mig och sedan är det som jag alltid haft dem. De stöder där de ska, släpper efter där de ska, skaver aldrig och fjädrar så skönt när jag går. Den här gången var priset dessutom alldeles tacknämligt - jag kom undan med blotta förskräckelsen som i det här fallet handlade om åttahundra spänn. Jag trodde inte jag skulle hitta något bra under tolvhundra.
Men skorna köpte jag på slutet av mitt stadsstros. Orka kånka omkring på en skokasse i butiker och på fik. Jag gick till Lagerhaus och köpte... inget! Det ni. Men jag bunkrade lite hårfärg hos en söt kille med halvlånga polisar. Jag tror han var straight, dessutom. Inte för att det spelar mig någon roll - jag skulle ju bara handla av honom - men det var en sådan där nanosekundsreflektion jag gjorde. Sedan gick jag in på H&M i samma galleria och köpte på mig några tajta, billiga toppar. Inte bara för egen del - de är en del i ett av mina små "projekt"; jag ska förse dem med texter och sedan skänka dem till bl a mina döttrar (som jag hoppas inte läser det här, för då försvinner ju överraskningseffekten till viss del). På Panduro hade de färgtuber med glitterfluff för textskapande, men tyvärr inte i mörkrött som jag ville ha. Jag får nog kolla över nätet vad som kan finnas att beställa där. Dock köpte jag en svart och en silver. En riktigt snygg lila har jag redan härhemma.
I övrigt blev det mest små attiraljer som rengöringscrème, lite underkläder (jag besparar er detaljerna där) och en svart, virkad sjal på Indiska. Den blir både snygg och varm till mina lila tröjor.
Solen värmde något alldeles underbart och min svarta, korta kappa kändes varm och tung. Jag ville sitta ute i solen och dricka kaffe men det fanns tyvärr nästan inte en enda uteservering kvar. Jag gick bort till Askelyckans, men där är ju jämt så tjockt med folk. Det var kö nästan ut på gatan och serveringen i trädgården såg ut att vara knôkafull. Så jag vände och traskade bort till Wayne's istället. Där brukar vara mysigt att sitta men just den här dagen kändes det mest instängt och inte blev det bättre av en tvååring som vrålade sig igenom halva min fika. Stackars unge - och stackars föräldrar.
Men det var ändå gott att gå där på stan mol allena bland allt folk, titta sig omkring och bara vara. Jag gillar det. Skulle utan problem kunna tillbringa timtal ensam med att bara sitta någonstans, sippa på en kaffe och glo på folk. Ett underskattat nöje!
Frampå dagen tog jag tåget hem igen och lagade lite middag. Tänkte sova middag, men sömnen ville inte infinna sig så jag skrev lite istället och började med Penetrering (Drougge...). Jag gillar hennes språk! Jag vet att jag läste någon av hennes tidigare böcker (kan ha varit Slyngstad events) utan att riktigt gilla den. Men ibland är det bara så att jag är kalibrerad för något helt annat. Jag ska ge den en ny chans, tror jag.
Kvällen framflöt stilla i min tevesoffa med en stor skål popcorn, teven gick lite på tomgång med Postkodmiljonären och liknande lördagsprogram. Att kalla dem lättsamma är en underdrift. Vore de inte inuti teven skulle de segla iväg upp mot taket som heliumballonger. Fötterna på bordet, laptopen i knät (var har man annars en lap top?), kuddar bakom ryggen och kaffe i muggen. Jag fick en del skrivet samtidigt som jag pausade med slösurfande lite här och var. Rätt vad det var zappade jag över och insåg att jag missat en isländsk film som verkade bra. Men jag vill se en film från början; inte ramla in någonstans halvvägs. Synd.
Lite msn'ande hanns också med, mestadels med Johanna och Linus som bägge skulle ut på festligheter; Johanna med kompisar i Falkenberg och Linus med sina nya roomies i Gol.
Grannarna här hade fest men störde inte särskilt mycket; det var väl mest vid två-tre när alla skulle ut och hem som det blev en del larmande ute i trappuppgången. Inga foppatofflor där inte; bara genuina träskor, av slamret att döma. Ganska mycket gap-und-schkrik (intern terminologi som bara mina barn kopplar) ute på parkeringen också innan de rullade iväg. Men jag störs inte av sådant. Då var det värre när tjejen vägg-i-vägg verkade få tjockt med spö av sin pojkvän. Lyckligtvis verkar hon ha gjort sig av med honom för där är lugnt och stilla igen - med diverse avbrott för tevespels- och musiklarmande, dårå.
***
Idag är det vad SMHI kallar "växlande molnighet med uppehåll" och jag samlar mig för att gå Långa Rundan. Den jag gick förra söndagen i ösregn och i onsdags i strålande sol, med resten av skolan. Jag utmanar Reebok och tar på mig nya skorna. Jag lär inte få skav av dem i vilket fall.
Mp3-spelaren är laddad, jag har spring i benen och en smula söndagsångest. Veckans som kommer kan bli stökig; jag har blivit ombedd att eventuellt ta hand om hemundervisning för en tjej en vecka, eller tre, men har inte fått något besked än om hur det blir. Så jag vet inte om jag ska planera för vikarier, eller ej. Jag vet inte vad jag ska jobba med tillsammans med henne, om det nu blir av. Jag vet inte ens var hon bor, förutom att det är ute i bushen någonstans och det innebär att jag måste boka en bil från jobbet; en sådan där med jobbigt alkolås. Inte för att jag har någon alkohol i kroppen, men låset är lite lynnigt på de där bilarna. Man ska blåsa ut på ett visst sätt och med ett visst tryck och sedan inhalera enligt samma skumma kriterier och det brukar vara ett himla meck innan man kan starta eländet. Som smör på fläsket ska alla skriftliga omdömen om niorna vara inne senast fredag och jag fattar inte hur jag ska hinna det om jag ska gå in och bryta schemat...
Ska bara dricka ur kaffet först och få på mig träningskläderna. Behöver rensa hjärnan, tror jag!
torsdag, februari 22, 2007
... i vilken vår hjältinna tar sig ton
(Bruschetta i makro)
Sådärja. Familjeträffen avklarad. Den avlöpte faktiskt helt okej, till och med. Inte minst var det roligt att se hur stora de stora barnen blivit. Den äldre lillasyrrans pojkar hade blivit bitiga tvåmetersräklar hela bunten och brorsans dotter en riktigt kalastjej. Fast SÖT har hon ju alltid varit!
(Linus sover sött)
Vi trodde att det var den yngre lillsyrrans barn (1, 4 och 10 år) som skulle stå för det mesta stojandet, men ack! vad vi bedrog oss.
(Lillkusinen Wiggo)
De fem närvarande storkusinerna blev genast 7 år igen - hela bunten - och väsnades som de brukade, med den skillnaden att 4/5 av dem nu innehade någon sorts mullrande basröster.
Så vi fick - som vanligt - sitta och hojta till varandra för att göra oss hörda. Men kul var det! Linus trivdes som fisken och för mig själv var nog den största vinsten att jag och den äldre lillsyrran kom "on speaking terms", igen, efter många år av total tystnad.
Inte blev vi väl bästisar och bundis, men livet har inte varit så snällt mot henne och hon har klivit ner från sina höga hästar och står nu med bägge fötterna på jorden. Det låter kanske elakt av mig att säga så, men hon har alltid ansett sig vara lite förmer, lite bättre, lite mer lyckad - och samtidigt avundsjuk på mig, på ett motsägelsefullt sätt. Jag tror hon har sett mitt liv (innan skilsmässan, mind you - resten har hon inte haft en aning om...) utifrån ett mycket materialistiskt perspektiv.
(Att fånga alla på samma bild visade sig vara ogörligt...)
(Linus med morfar & mormor)
Nåväl - nu sov jag och Linus över hos henne och grabbarna och vi hade ett långt bra snack på nattkröken. Det känns förbenat bra.
(Äldst & yngst)
(Storkusinen Anton)
Nåväl. Detta om släktkalaset. Det var lite trist att Kärleken inte kunde följa med, men han hade en spelning han inte kunde flytta på. Dock har han lovat vara med på nästa tillställning, som lär bli frampå vårkanten nånstans. Och då med hela släkten på min fars sida. Huvva... Han är en modig man!
Den här veckan har jag sportlov. Det är absolut superskönt! Jag sover tills jag vaknar på mornarna, stiger upp, fixar mig kaffe och hänger vid datorn och slöar. Sedan tränar jag. Innan snöovädret gjorde jag några enmilarundor längs en fin skogsväg jag blivit tipsad om av en arbetskamrat. Sista dagen innan ovädret joggade jag större delen av rundan och det är en absolut underbar känsla. Andens seger över materien, typ. Sedan kom snön och då släpade jag fram min motionscykel och så trampar jag några mil på den, medans jag t ex tittar på Oprah, eller nåt. I övrigt pysslar jag mest, fiffar och moffar lite.
Och så har jag börjat sjunga i en kör! Wohoo! Jag var där i onsdags, första gången, och jag var rätt pirrig innan. Jag gillar ju att sjunga men gör det inte så att andra hör, ju. Nu fick jag sitta in i altstämman under första halvan av repetitionen och liksom mest känna mig för och sedan - när de andra gick för att fika - fick jag sjunga upp för körledaren. Och det gick riktigt bra! Det var ju annars det jag var nervig för; att hon inte skulle tycka att jag platsade. Men hon tyckte att jag hade ett riktigt, riktigt fint gehör och att det jag saknade var teknik. Men, å andra sidan, det var ju därför jag tog kontakt med henne från början - för att lära mig tekniken. Så... jag blev godkänd och är nu officiellt medlem i Köriosa. En låg alt, det är jag det.
Repertoaren är synnerligen blandad, allt från medeltidsvisor till pop, ungefär. Och vi har redan "sjungningar" bokade; både vid valborg (då jag inte kan vara med eftersom jag är i Göteborg då) och innan midsommar i en kyrka, plus något årsmöte i en musikförening. Spännande! Dessutom får jag ju både röstvårdshjälp vid varje repetition plus att var och en i kören får privat coachning vid olika rep-tillfällen. Så det blir som en liten smygstart på sånglektionerna! Och vilken känsla det är; när harmonierna hamnar där de ska och det svänger till. 15-20 personer som sjunger skapar ett ganska skönt tryck!
Nu ska jag dricka en sista mugg kaffe och skicka ett rart sms till Kärleken, innan jag drar på mig träningskläderna och försöker bestämma mig för om jag ska ge mig ut eller om jag ska stanna inne och bråka med motionscykeln...
(Jag och mina "småsyskon")
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
