Så är det. Jag vet inte vad det är; om det är mor-dotterrelationerna, om det är småstadslivets positiva sidor, den ljuvliga miljön, de kvicka och rappa dialogerna - eller allt sammantaget. Men det ger mig en sådan skön feel-good-känsla att se Gilmore Girls.
Jag har haft beroendet i flera år, men lyckats hålla det i schack. Nu är plötsligt mina härligt lata (läs: oföretagsamma) söndagsförmiddagar inte kompletta utan en rejäl dos GG. Och... skulle ett plötsligt sug efter mer falla över mig så vet jag att jag någonstans i gömmorna har 2-3 hembrända säsonger på DVD, som min kursare - och tillika uppsatsmedbrottsling - Martin presentade mig med, en gång.
Jag måste bara hela tiden hålla i huvudet att det är en teveserie; livet ser inte ut så. Så länge jag klarar det är jag nog inte egentligen beroende utan mer... storkonsument... *host*
Men... om livet i Emmajävlaboda bara vore lite mer Stars Hollowlikt skulle jag nog kunnat stanna här. Dock saknas alla features; ingen dotter här, inget härligt hus, ingen Luke, inget ständigt-öppet-café, inga roliga aktiviteter på byn... inte ens ett par föräldrar att reta mig på och äta fredagsmiddag hos.
Men vet ni... det som finns är en liten, liten sjö kantad av träd vars löv så smått börjar anta glödande höstfärger. Nu ska jag dra på mig kläder, dricka lite mer kaffe och ta en skön promenad som jag ska avsluta runt just den där lilla sjön. Alltid något.
Skön söndag på er, me lovely ones!
Inlägg
1 kommentar:
Du vet, bara för att jag läste om att du tyckte det var en bra serie laddade jag ner första säsongen.
Nu har jag sett två avsnitt och bara Måste se mer!
Skicka en kommentar