... i vilken vår hjältinna bombat skolan

Hade ett så skönt och bra snack med Sari imorse. Hon kom in på jobbet alldeles för tidigt. Skulle på en EVK som hade blivit inställd och ingen hade tänkt på att ringa henne... Så vi pratade och hon berättade om sin och familjens göteborgshelg och undrade hur min helg varit. Det är bra med Sari - jag kan säga som det är. Jag sa att den varit lugn och skön och att söndagen varit så tråkig att klockorna stannat. Och hon fattar. Hon begriper att jag faktiskt inte tycker synd om mig själv utan att jag faktiskt ser till att - så mycket jag kan - aktivera mig på olika sätt. Men att det ibland inte räcker till. Hon begriper att jag inte gnäller; tvärtom tyckte hon att jag är tuff och seg som fixar att vara så mycket på egen hand utan att kracka ihop totalt. Sedan börjar vi garva och så känns det gott och fint.

Vår nya (eller snarare nygamla - hon har dels varit föräldraledig, dels varit på en annan skola i kommunen) bildlärare Nina fick ett frispel i slutet av förra veckan. I bildsalen råder totalt kaos bland material och gamla elevarbeten och allsköns bråte. Så hon tänkte göra ett rejält röj och därvidlag slänga alla gamla elevarbeten som stått och samlat damm i åratal. Blotta tanken på att bara kasta resultaten av många elevers kreativitet och skaparglädje fick mig att gå igång.

Jag gick upp till bildsalen och hittade två lådor med lergubbar - eller snarare huvuden. Och fick en idé. Tog med mig så många jag kunde bära i en plastkasse, modell större, och ställde ner på mitt arbetsrum. I morse, innan skolan befolkats av elever och de flesta lärarna gick jag runt och ställde ut gubbarna lite varstans. I fönstersmygar, på katedrar, fikabord och hyllor. I morgonbitti tar jag resten av gubbarna/lokalerna. Sedan återstår det att se om det blir några reaktioner eller om de ska få stå där helt obemärkt.
















Arbetsdagen avslutades, som alla måndagar, med en personalkonferens och ytterligare ett möte (idag var det arbetslaget som skulle träffas). Mötet gästades av en av våra skolpolitiker - även känd i byn som en notorisk hustrumisshandlare. Jag hade svårt att koncentrera mig på hans politikerblaj (som är ovanligt svårartat vad gäller att prata oavbrutet och inte få ett jävla dugg sagt) eftersom jag bara satt och tänkte på det där med spöandet...

Efter jobbet skyndade jag mig hem, bytte om och cyklade iväg till gymmet. Förr brukade jag ju alltid powerwalka eller jogga dit, men jag har märkt att det går så mycket lättare att verkligen komma iväg om jag istället cyklar dit och ersätter promenaden/joggandet med en stunds riktigt tuff träningscykling på plats. Så då gör jag ju det. Jag är så nöjd med mig själv att jag faktiskt följer min plan, trots att Mia fortfarande inte signalerat att hon vill haka på. Catharina tycker också att hon borde... Men jag orkar inte tjata dit folk. De får ta sig dit själva. Så är det.





















När jag kom hem från träningen var jag fruktansvärt hungrig. Jag menar verkligt TOKhungrig. Så hungrig att bara ni som brukar se naturfilmer om hajars feeding frenzy fattar vad jag pratar om. För att inte gå bärsärk i kylen i väntan på att fullkornspastan skulle bli klar (självkännedom Big Time... ;-)), passade jag på att ta en snabb dusch under tiden. Sedan fräste jag ihop lite färska champinjoner och en strimlad paprika, tillsammans med ett par tomater och lite timjan och oregano, i lite olivolja och blandade med en halv burk Keso mini och pastan.

Telefonen hann ringa två gånger i mina middagsbestyr och jag klarade knappt av att hålla i den - än mindre föra samtal - så hungrig var jag. Linus fick sagt vad han hade på hjärtat men Peter bad jag att få ringa upp efter maten. Sedan satte jag mig ner och försökte äta sakta och lugnt. Det gick sådär.

Nu är jag i alla fall mätt, nöjd och glad och tillfreds med mig själv och livet. Har pratat en god stund med Peter och sett lite nyheter på teve. Jag ska lägga mig supertidigt, läsa lite och sedan glida bort i sömnen. Ingen rippning idag (och jag är fortfarande inte riktigt klar ens med C...).















Kaliníchta, me lovely ones...