Det slår mig ibland. På sistone ganska ofta. Jag ingår i ett sammanhang här i byn. När jag går och handlar hejar folk på mig. Det kan vara f d elever eller nuvarande eller deras föräldrar, en och annan arbetskamrat, någon granne eller kanske bara någon bekant jag fick genom Chrille. När jag kommer till träningscentret hejar personalen på mig och inne på gymmet - och i yogaklassen - dyker det upp ansikten jag känner igen, och som känner igen mig. Likadant på tåget in till stan, på en cykelrunda eller om jag någon gång till äventyrs går ut för att, som i fredags, äta eller kanske köra några bowlingserier.
På jobbet vågar jag säga vad jag tycker. Jag märker att många lyssnar och en del till och med hakar på. Jag har roliga och bra samtal med kollegorna och dessutom kan vi garva och snacka en massa skit emellanåt. När jag var så förkrossande ledsen häromsistens (har plockat ut det inlägget eftersom det liksom redde upp sig.. eller.. äh... jag fattar fortfarande inte riktigt...) och kom till jobbet helt söndergråten (bara för att Sari ville ta en avslappnad fika) den där sista sommarlovsdagen, fick jag en stor varm kram av Bosse och många goda ord från Sari. Mina elever gillar mina lektioner (ja, idag blev jag t o m stoppad av några killar som bara ville säga att de tycker religion är kul...) och dessutom tycker de om (kanske lika mycket som jag?) att liksom bara prata om allt möjligt.
Emellanåt kan jag få sällskap av tjejkompisar på både bio, fika eller en lördagspromenad. I Växjö lockar Ingrid med lite jazz- och blueskvällar ibland.
Trots att jag vill dra härifrån som korken ur flaskan så finns det ju alltså ändå lokala ljusglimtar. Flera stycken. De ska - with a little help from my friends - få ta mig genom hösten, vintern och våren (om inget alldeles fantastiskt dyker upp, då). Det svåra blir kanske inte att överleva Emmajävlaboda utan att klara en säsong i Ingenmansland...
Poweryogan idag var inte så tuff. Eller så var det bara jag. Som börjar tuffa till mig. Jag ska fundera på det. Medan jag sjunker ner i min säng. I övrigt ska jag försöka att inte tänka så mycket.
Men hur fan gör man för att låta bli?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Skönt att du upplever det sociala så härligt ändå! =D
Det enda funkande sättet jag vet att sluta tänka är att springa ut och kuta. Eller simma. Men det kan man ju inte göra hur länge som helst... försöker småmeditera ibland, men det är ju oxå ansträngande... no brain no pain!
Så sant, cal. Jo. Jag ser till att vara så socialt aktiv som jag bara kan. Och tränar ju så gott som varje dag. Det funkar.
Jag fick beröm av ett elever idag, en för att han tyckte att jag förklaradwe bra och en som hittat min blogg och tyckte den var "soft"! Några andra elever började prata Tankard och Metallica med mig! En annan frågade hur läget var, han som diggar My Dying Bride! Och kollegorna är alltid skitgulliga mot mig! Mitt sociala liv bygger till stor del på jobbet just nu så sånt blir man glad av och växer!
Igår fick jag skäll av en kollega för att jag missat en Priv-klass och det var svårt att få bukt med ett litet rasistgäng i en klass. Då kändes det jobbigare.
Jobbet ska verkligen inte underskattas psykosocialt! =)
Skicka en kommentar