... i vilken vår hjältinna har en s å n dag

Ibland tvivlar jag. Ordentligt. På mig själv. På min förmåga att stå ut här. Idag är det en sådan dag. Helt händelselös. Helt meningslös. Tom och intetsägande.

Har tränat (jävelmotionsjävelcykeljäveln - 45.3 km på 60 minuter). Ätit spenatsoppa med ägg. Rippat en massa plattor - nu är jag på O. Kollat trista teveprogram. Läst ut Maja Lundgrens Pompeji (en plats jag f ö skulle vilja besöka). Slösurfat. Somnade en stund på soffan. Poppat popcorn. Ser en fransk musikalfilm, 8 kvinnor (läcker färgsättning), och har tänt några ljus. Jag har så oerhört tråkigt att jag snart gör något riskabelt.

Ja, me lovely ones. Så kan det ju också vara ibland. Jag har skaffat mig en viss berg- och dalvana genom åren. Jag vet att ibland är det ner, för att sedan bli upp. Men just nu känns det som väldigt mycket ner. Väldigt mycket. Trots allt det där ganska okej som jag räknade upp häromdagen.

Har ägnat en stor del av dagen åt att lyssna, om och om igen, på Pink Floyd's Atom Heart Mother. Det påstås att det är en ganska svårtillgänglig platta. Det tycker jag inte alls. Eller så är det bara jag. Den är absolut och fullständigt fantastisk! Jag bjuder er ett smakprov; Father's Shout - första delen (av fem) i den 23 minuter och 44 sekunder långa inledande sviten. Bara njut. Och lyssna gärna på de fyra följande delarna, också!

Och bekymra er inte; jag klarar mig. Det gör jag alltid.