Idag är det två år sedan jag klev av tåget på perrongen, här i Emmajävlaboda. Två år sedan jag klev av för att, som jag trodde och tänkte, stanna. Två år går ganska sakta, men också ganska fort. Mycket har hänt och alldeles oavsett vad jag tycker och känner om det så har mina erfarenheter under dessa två år lagts till mina andra och jag har lärt mig saker. Lärt mig saker om mig själv. Om andra. Om livet.
Vad gör jag om två år? Var är jag? Vem är jag då? Jag har inga rätta svar - men jag har tankar... idéer... planer... visioner... och jag har drömmar. Någon sa, så sent som igår, att den enda tid vi kan påverka är framtiden. Och det tänker jag fortsätta göra. I framtidsperspektivet är två år en lång tid - för mig. Jag har gott om tid. Jag ska förverkliga mina idéer och planer... på väg mot visionerna... drömmarna... och under tiden försöka vara öppen för att se de nya möjligheter som garanterat kommer att dyka upp, men som så lätt kan missas om jag är för låst vid den väg jag valt.
Det handlar liksom om att ha blicken fäst vid horisonten utan att fördenskull göra avkall på vidvinkelseendet. Att inse att ingenting egentligen är omöjligt - en del saker tar bara lite längre tid...
Tankarna? Idéerna? Planerna? Visionerna? Drömmarna? Calme, calme, me lovely ones. Tids nog kommer jag att skriva om dem här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar