Är man ensam om man sitter och svarar högt för sig själv medan man tittar på Vem vet mest? eller är man kanske bara lite nördig?
Jag tog mig en skön, rask och ganska lång promenad nu i eftermiddags. Hastigheten gör att den absolut kvalar in som powerwalk. Jag hade med mig lilla Ixusen och tänkte dokumentera denna soliga septembersöndag. Även om det fortfarande är väldigt grönt ute så står en och annan lönn som i brand, och även björkar och ekar börjar skifta färg, mot gult.
Det känns fint med solvärmen i ansiktet, den höga klara luften och att höra hur det krasar och frasar under fötterna när jag trampar på ekollon och nerfallna löv.
Mot slutet av rundan, när jag kommer tillbaka till byn, kommer jag fram till den lilla sjön.
Det känns lite fint, men att ens tänka på havet samma år som jag går vid sjön fungerar liksom inte. *s*
Johanna skriver på msn och är ledsen. Pojken åker hem till USA idag, efter tre månader här. Det här är en sådan kväll då jag verkligen önskar att hon (eller snarare jag...) inte hade bott 25 mil bort.
Igår skrev jag att jag skulle berätta hur - och var - man finner sig ett livsvittne. Men det faller ju på sin egen orimlighet; jag vet ju inte. Det är faktiskt en sak jag funderar på ibland - hur gör man? Och var ska man börja?
Inte för att det känns sådär superaktuellt och framförallt ingen brådska, men tänker jag att jag ska leva själv resten av livet blir snörper det till i magen, ganska ordentligt, å andra sidan. Nätdejtande verkar ju vara vanligt men orka engagera sig i sådant. Det blir ju bara helt skumt, liksom. Då får det hellre vara.
Så är det, me lovely ones. Så är det.
Inlägg
2 kommentarer:
Det ser fint ut där! Verkar vara en promenad som jag skulle kunna tänka mig. Men varför gå fort? Man ska njuta av naturen, det är det som är medicinen! Du har väl inte en ipod och lyssnar på musik när du är ute på dina powerwalks? Då smäller jag av! Det är människans slutgiltiga dekadens. När vi fjärmar oss från naturen genom att inte ens orka lyssna till den längre så är det nog kört. Hoppas du hörde sträckande tranor, ängspiplärkor och grönsiska, höstens sista humlor, susnade löv, en smattrande ekorre...
Cuby, Cuby, Cuby... När jag är ute i träningssyfte går jag tokfort och kraftfullt och använder alltid min iPod - på brutalvolym.
Men annars går jag lite mindre fort (men jag tror det har med mina musklers beskaffenhet och internminne att göra - detta att jag inte kan gå s a k t a) och låter iPoden ligga hemma. Igår hörde jag i alla fall knastret och prasslet och crunchandet av krossade ekollon och flygande löv under mina fötter. Och ett väldigt skumt ljud; jag - som delvis växt upp på halländska landsbygden vet VÄL hur en griskulting låter. Och JUST så lät det - i skogen precis bakom min gård. Men där finns inga griskultingar. Såvida inte... men... nej - de vilda grisarna håller till lite längre in i bushen...
Humlor hörde jag faktiskt också. och en häst.
Skicka en kommentar