Mitt vänstra knä protesterar varje gång jag försöker gå omkring. Antagligen blev allt kånkande och flängande i trappor för mycket. Jag borde ta det lugnt. Men solen sken så lockande därutanför och jag ville så gärna gå ut en runda med min käraste och andas lite vårluft. Rundan blev inte alltför lång, men knät straffar mig nu genom att vägra samarbeta överhuvudtaget. Det syns inget utanpå men det känns som om det vore stort som en fotboll. Så jag går runt här hemma nu och både rör mig och känner mig som Zeb Macahan. Jag värmer upp genom att diska och sedan ska jag ta ner lite tomkartonger i mitt källarförråd. När jag gjort det ska jag belöna mig med 1. en liten skål pekannötsglass och 2. ett varmt skumbad. Janne har kört hem för att skotta snö och ordna med lite saker. Jag är kanske tramsig*, men jag saknar honom redan. Två dagar tills vi kan ses igen...
* ... och förresten får jag lov att vara precis hur tramsig jag vill. :-)
* ... och förresten får jag lov att vara precis hur tramsig jag vill. :-)
Inlägg
6 kommentarer:
Samma knä här. Kan knappt gå och komma in i bilen var ett elände. Syns inget, är bara osammarbetsvilligt. Knäckte det i skogens djupa snö antagligen. Hopplöst. Är det inte ryggen så är det tennisarm eller knät.
Mmm... så jäkla hindrande. :( Det är synd om oss nu.
Du f å r vara hur tramsig du vill, men det ä r inte tramsigt...Det är kärlek...;)
Och ditt knä...Det är inte ett dugg tramsigt att gå till farbror doktorn heller..:P
Han kan inget göra, SiS. Jag vilar det i form. No more promenader förrns det känns bra, alltså. :)
Muahahahaha! Underbar bild på Zebulon! Snodde den och kommer att använda den ofta! :-p
Stulet gör illavuret, Cal! ;)
Skicka en kommentar