Jag är ju inte bara lärare; jag är mentor också. För en klass tekniktreor. Som brukligt är vi två mentorer för varje klass. Nu är jag inne på min tredje arbetsvecka och då min co-mentor vabbade första veckan och inte självmant presenterade sig andra veckan så tänkte jag att jag skulle ta tag i det själv, den här veckan. Jag har inga problem med att ta kontakt, men kan ju känna att det kanske antingen bör vara någon som presenterar mig för honom (t ex min chef eller den person jag vikarierar för) eller - bäst - så tar han tag i det eftersom det är jag som är nykomlingen. Men kanske är han bara ruskigt upptagen, eller kanske totalt disträ eller möjligen patologiskt blyg..? Hursomhaver har han inte gjort det, trots att vi t o m hejat snabbt på varandra vid något möte (fast jag visste inte att det var han, då), så när han kom in och satte sig helt nära mig i vårt lunchrum så sa jag bara att:
- Jag tror inte vi har hälsat ordentligt, på varandra. Det är jag som är Magda och som vikarerar för Anna nu.
Varvid han sa:
- Jo, men det vet jag. Anna berättade om dig.
Och... sen sa han... inget mer..? Inte ens sitt namn. Som jag visserligen känner till, men hur är man funtad om man inte ens kan presentera sig? Mycket märkligt, på min ära.
Eller så är jag bara bortskämd med att i övrigt ha/ha haft socialt begåvade kollegor och medmentorer? Den förre co-mentorn Bosse blev ju rentav en god vän, ju. Som har hört av sig ibland under mitt stockholmsår bara för att kolla läget med mig. Och nu ringde han i morse för att dels diskutera vilken film vi ska ha till filmkvällen (en mycket anspråkslös och trevlig företeelse som anordnas av och för högstadiepersonalen - dit jag ju hör om än bara med 20%) och dels höra om jag ville kika förbi slöjdsalen på en mugg riktigt kaffe (och inte såntdärnt automatkaffe). Det är vad jag kallar kollegialt, det. :-)
Men jag ska ge min nye medmentor en chans till. Minst. Han kanske har bekymmer att tänka på. Eller är orolig för att jag inte ska kunna fylla Annas stövlar... Inte så konstigt - jag drabbas själv av tvivel emellanåt. Inte på min lärarförmåga så mycket som på min kapacitet vad gäller att komma ihåg alla tentor och muntor och vilka prov som ska skickas vart och när nationella proven ligger och fan och hans mormor.
- Jag tror inte vi har hälsat ordentligt, på varandra. Det är jag som är Magda och som vikarerar för Anna nu.
Varvid han sa:
- Jo, men det vet jag. Anna berättade om dig.
Och... sen sa han... inget mer..? Inte ens sitt namn. Som jag visserligen känner till, men hur är man funtad om man inte ens kan presentera sig? Mycket märkligt, på min ära.
Eller så är jag bara bortskämd med att i övrigt ha/ha haft socialt begåvade kollegor och medmentorer? Den förre co-mentorn Bosse blev ju rentav en god vän, ju. Som har hört av sig ibland under mitt stockholmsår bara för att kolla läget med mig. Och nu ringde han i morse för att dels diskutera vilken film vi ska ha till filmkvällen (en mycket anspråkslös och trevlig företeelse som anordnas av och för högstadiepersonalen - dit jag ju hör om än bara med 20%) och dels höra om jag ville kika förbi slöjdsalen på en mugg riktigt kaffe (och inte såntdärnt automatkaffe). Det är vad jag kallar kollegialt, det. :-)
Men jag ska ge min nye medmentor en chans till. Minst. Han kanske har bekymmer att tänka på. Eller är orolig för att jag inte ska kunna fylla Annas stövlar... Inte så konstigt - jag drabbas själv av tvivel emellanåt. Inte på min lärarförmåga så mycket som på min kapacitet vad gäller att komma ihåg alla tentor och muntor och vilka prov som ska skickas vart och när nationella proven ligger och fan och hans mormor.
Inlägg
4 kommentarer:
Förutom det allmänna och självklara i att man kan ha vitt skilda föreställningar om vad som utgör t ex ett co-mentorskap (eller förhållande vänskap what ever) så och nu viskar jag lite:
Det är inte bara ELEVER eller barn som kan ha s.k särskilda behov eller egenheter, sånt förekommer även bland vänner, ovänner, partners och kanske även kollegor... ;)
Lycka till säger jag med ett brett flin på ansiktet.
Haha... don't I know it... ;)
Det visade sig, efter att jag frågat en annan kollega, att han 1. ÄR ruskigt tankspridd och 2. väldigt blyg. *s* Eller så är det PRECIS som du antyder... ;)
Nämen!? Vilken knasboll! Men man kanske har slutat umgås med sina kollegor i Emmaboda..? Det skulle inte förvåna mej det minsta.
Eller är det Claes du har att göra med?
Erica> Jag fick, som sagt, veta att han ÄR disträ *s* Jag tror han är bra, men jag får välan gå och hugga tag i honom och fråga lite hur vi gör med själva mentorsskapet, rutiner kring klassråd och sådant... :D
Claes?
Skicka en kommentar