... i vilken vår hjältinna är en smula morgonseg

Det tar emot lite när telefonen drar igång med väckningssignalen. Men bara lite. Det var klart värre igår. Det är flytten som spökar, tror jag. Den stora, alltså. Så mycket som ska klaffa och 200 mils körning som inte får gå åt pipsvängen. Att vänta på Den Stora Lättnaden blir en anspänning i sig. Jag borde möjligen öva mig i mindfulness. Att vara precis här och nu. Nu. Just nu. Jag brukar inte ha några större problem med det, men som det är nu så är stressnivån ohemult hög. Kappsäcksboendet, där jag inte riktigt vet var och i vilken väska/låda jag har saker jag kommer på att jag verkligen behöver. Blotta tanken på fönsterputsning, städning, packning, bära grejer, hämta flyttbil, köra omkring med den i rusningstrafik, hoppashoppashoppas att mina flytthjälpar inte får vinterkräksjukan, att jag kommer ihåg att ha pengar på rätt konto, att lägenhetsbesiktningen inte blir bekymmersam (vilket jag inte förstår varför den skulle bli, när jag tänker efter) och sådana saker gör att mindfulnessen lägger sig platt ner och självdör.

Annars har jag det ju trivsamt och fint. Mina helger med min käraste ger mig energi och gör mig lycklig. Vänskapen med Catharina, samtalen efter middagarna där vi löser allehanda världsproblem och skrattar gott tillsammans skänker värme och glädje.

Att fjärrlånade Mark Juergensmeyers Global Rebellion: Religious Challenges to the Secular State har anlänt till bibblan och ska hämtas i eftermiddag känns bra. Otroligt nog kommer det att minska stressnivån, eftersom jag bara har två veckor kvar till nästa seminarium och har ytterligare två böcker att hinna igenom innan dess - och de har inte kommit än...

Nu ska jag göra mig klar för jobbet, dricka ännu en mugg kaffe och borsta tänderna. Jag ser genom fönstret att jag måste borsta av/skrapa bilrutorna också innan jag kan köra in till byn.