torsdag, februari 11, 2010

... i vilken vår hjältinna tankat

Jag åker hem till min käraste ibland, på vardagskvällarna. De drygt fem milen försvinner i ett nix (Kunzelmann & Kunzelmann och ett efterlängtat mål vid resans slut). Igår när jag kom "hem" (jo... men det är så det känns...) var han ute och skottade snö och mitt hjärta tog liksom ett extraskutt bara av att se honom. Efter en restmiddag bestående av het sötpotatissoppa och sedan kyckling, med god sås och klyftpotatis, sjönk vi ner i soffan och liksom bara försvann. Vi behöver inte göra saker hela tiden och vi behöver inte prata hela tiden. Det räcker så fint att bara vara. Tillsammans. Och jag sover så gott om natten i det stora huset som knäpper och knakar. Täcket och min käraste värmer fint och att sedan vakna tillsammans, snooza, inte vilja kliva upp men ändå göra det... sådant tycker jag om. Också.

Medan min käraste duschar ligger jag kvar en stund och sedan slänger jag benen över sängkanten, stoppar fötterna i de rosa, varma tofflorna och tassar ut i köket och sätter på kaffet som vi sedan dricker tillsammans under småprat och lite skön tystnad. När han har kört till jobbet tar jag en dusch, plockar ihop mina grejer, fiffar lite grann och kör sedan tillbaka till småländska höglandets sydostligaste utpost - Emmaboda - och känner att jag tankat min själ med värme och kärlek tills vi ses nästa gång. Imorgon.

Veckorna går fort, me lovely ones.

4 kommentarer:

pärlbesatt sa...

Det rycker och sticker i näsan när jag läser det här, som alltid innan jag kan börja gråta.

dyermaker sa...

Aaaaww... *kram*

Caligula sa...

Äh! Sentimental pigromantik! Inget för oss karlar! (Sätter tänderna i en stark rökt korv och tar en klunk starköl!)

dyermaker sa...

Åh... SÄG att du har nätbrynja också, Cal! ;D