“No man is an island… no man stands alone…” sjöng vi när jag gick på mellanstadiet. Vår entusiastiske och dålig-andedräkts-försedde magister Sven Edin anförde oss med schvungiga gester, varvid hans hemvävda slips liksom fläktade lätt.
I DN Kultur idag (pappersversionen, mind you, för den har vi faktiskt här på jobbet – tillsammans med två lokaltidningar, dessutom – och det hade vi minsann inte på jobbet i Sthlm…) skriver Lars Linder att ”vetenskapen är på väg att avskaffa individen” och i inledningen av sin text citerar han just att ”ingen människa är en ö”, men ger 1600-talspoeten John Donne cred för det (med all rätt… fast det visste ju inte vi mellanstadieungar på Fredricelundsskolan i Karlstad). Han diskuterar sedan kring det faktum att detta till trots så har västerlänningen i gemen hyllat individens frihet som det ideala. Och vidare skriver han hur det nu sker en förskjutning genom en "post-human" diskurs och insikten växer att vi dels behöver varandra och dels är betydligt mer kollektiva än vi kanske vill erkänna. Intressanta tankar i och för sig, men det som egentligen fångade mitt intresse var orden ”mansflockar på fotbollsläktarna”.
Ända sedan jag var och kollade Top Boy för ett par veckor sedan och blev engagerad i den efterföljande diskussionen kring Firmor har jag gått och funderat på denna företeelse. Jag visste ju att det finns gäng som, med sporten som förevändning, slåss med andra likasinnade (och bara det är vämjeligt, tycker jag) men jag visste inte hur de är synnerligen väl organiserade i olika grupperingar alltifrån de äldre gubbsen som inte längre slåss via Young Boys och Babies till något som heter Yngsta (eller Orphans) och som handlar om småkillar i 11-12-årsåldern. Hade nu detta varit vanliga supportergäng bestående av småkillar och män som brinner för fopoll hade det väl varit en sak, men… det handlar om sammanslutningar vars enda mål är att fostra våldsamma huliganer – det finns inte mycket som egentligen handlar om själva sporten där. Och även ner i Baby- och Orphangrupperna förekommer det inslag av droganvändande på reguljär basis. Sug på den.
Jag trodde liksom att the botten var nådd där, men sedan gick jag in på Firman Boys hemsida (a k a Sverigescenen) och baxnade. Som logotyp har man valt silhuetterna av Alex och hans ultravåldsamma polare, ur A Clockwork Orange, och därtill lagt en bild på ett knogjärn över förstasidan, om nu någon skulle missat budskapet liksom…
Och vilka är då dessa män som ingår i denna mycket våldsamma och jävligt skumma rörelse? Jadu… det kan vara din granne eller arbetskamrat. Någon av samhällets så kallade stöttepelare, rentav. Enligt den information jag erhållit håller man en prydlig fasad utåt (ja, det finns t o m exempel på att top boys från olika firmor har sina barn på samma dagis och där uppför sig som vilka farsor som helst för att sedan försöka slå varandra sönder och samman någon kväll…) men man behöver ju inte ägna sig åt någon egentlig ”close reading” av hemsidan för att inse att det verkligen bara är en… fasad (det finns också förbindelser med dräggen i HA...). Under avsnittet ”FB- the history” får man veta mer än man egentligen vill, eller behöver veta, om våld, hot om våld och s k ”kvartssamtal”. Bara att gå in och kolla för den nyfnikne. Tycker man att upplysningarna där inte är tillräckliga går det ju fint att klicka sig vidare till ”Vi hatar”…
Det är sant. Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra. Tillsammans blir vi starka och kan uträtta stordåd. Men vi kan också dra ner varandra i skiten rejält.
I DN Kultur idag (pappersversionen, mind you, för den har vi faktiskt här på jobbet – tillsammans med två lokaltidningar, dessutom – och det hade vi minsann inte på jobbet i Sthlm…) skriver Lars Linder att ”vetenskapen är på väg att avskaffa individen” och i inledningen av sin text citerar han just att ”ingen människa är en ö”, men ger 1600-talspoeten John Donne cred för det (med all rätt… fast det visste ju inte vi mellanstadieungar på Fredricelundsskolan i Karlstad). Han diskuterar sedan kring det faktum att detta till trots så har västerlänningen i gemen hyllat individens frihet som det ideala. Och vidare skriver han hur det nu sker en förskjutning genom en "post-human" diskurs och insikten växer att vi dels behöver varandra och dels är betydligt mer kollektiva än vi kanske vill erkänna. Intressanta tankar i och för sig, men det som egentligen fångade mitt intresse var orden ”mansflockar på fotbollsläktarna”.
Ända sedan jag var och kollade Top Boy för ett par veckor sedan och blev engagerad i den efterföljande diskussionen kring Firmor har jag gått och funderat på denna företeelse. Jag visste ju att det finns gäng som, med sporten som förevändning, slåss med andra likasinnade (och bara det är vämjeligt, tycker jag) men jag visste inte hur de är synnerligen väl organiserade i olika grupperingar alltifrån de äldre gubbsen som inte längre slåss via Young Boys och Babies till något som heter Yngsta (eller Orphans) och som handlar om småkillar i 11-12-årsåldern. Hade nu detta varit vanliga supportergäng bestående av småkillar och män som brinner för fopoll hade det väl varit en sak, men… det handlar om sammanslutningar vars enda mål är att fostra våldsamma huliganer – det finns inte mycket som egentligen handlar om själva sporten där. Och även ner i Baby- och Orphangrupperna förekommer det inslag av droganvändande på reguljär basis. Sug på den.
Jag trodde liksom att the botten var nådd där, men sedan gick jag in på Firman Boys hemsida (a k a Sverigescenen) och baxnade. Som logotyp har man valt silhuetterna av Alex och hans ultravåldsamma polare, ur A Clockwork Orange, och därtill lagt en bild på ett knogjärn över förstasidan, om nu någon skulle missat budskapet liksom…
Och vilka är då dessa män som ingår i denna mycket våldsamma och jävligt skumma rörelse? Jadu… det kan vara din granne eller arbetskamrat. Någon av samhällets så kallade stöttepelare, rentav. Enligt den information jag erhållit håller man en prydlig fasad utåt (ja, det finns t o m exempel på att top boys från olika firmor har sina barn på samma dagis och där uppför sig som vilka farsor som helst för att sedan försöka slå varandra sönder och samman någon kväll…) men man behöver ju inte ägna sig åt någon egentlig ”close reading” av hemsidan för att inse att det verkligen bara är en… fasad (det finns också förbindelser med dräggen i HA...). Under avsnittet ”FB- the history” får man veta mer än man egentligen vill, eller behöver veta, om våld, hot om våld och s k ”kvartssamtal”. Bara att gå in och kolla för den nyfnikne. Tycker man att upplysningarna där inte är tillräckliga går det ju fint att klicka sig vidare till ”Vi hatar”…
Det är sant. Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra. Tillsammans blir vi starka och kan uträtta stordåd. Men vi kan också dra ner varandra i skiten rejält.
Inlägg
4 kommentarer:
Mycket intressant. Jag och min kompis Per-Ola snackade om sekter idag. Både hur dessa är upplagda och vilken social betydelse de kan ha för medlemmarna. P-O är rätt insatt i MC-gängen och visade på hur sektliknande även dessa kan vara. Och att "klubbar" som HA kan funka som en slags frimurare nästan.
Firmorna är helt klart en sekteristisk företeelse, de också. =/
Om du vill läsa mer rekommenderar jag Johan Höglunds bok "En av grabbarna" som är skriven av en firma-kille. Rätt obehaglig läsning studtals, men kanske också en blick in i vad som driver dessa killar.
Tack för tipset, Bogie! Jag ska kolla efter den på bibblan!
Skicka en kommentar