... i vilken vår hjältinna drömmer vidare

I natt var jag i det där huset igen. Jag har varit där förut. Planlösningen är minst sagt hafsig; varje rum, korridor och trappavsats verkar liksom vara tillbyggda i stundens ingivelse. Det är sällan jag är inomhus, egentligen. Kanske var jag det inte i natt heller. Jag minns i alla fall att jag befann mig utanför och att när någon som sa sig vara min bror undrade om han kunde sova någonstans så gav jag honom en detaljerad beskrivning hur hans kulle hitta till gästrummet. Det ligger på övervåningen och borde nog tapetseras om. Kallt är det också - men det gäller ju hela huset. Värmekällor saknas, liksom ett och annat fönster. Det är en rivningskåk, antagligen. Själv gick jag den långa smala vägen ger till byggbaracken där jag brukar tillbringa nätterna. Jag sover aldrig i huset. Det var kolmörkt och jag hade hela tiden en känsla av att vara iakttagen. När jag kom fram till byggboden stod dörren på glänt.

Trots att jag vid det laget var helt lamslagen av en oförklarlig skräck (jag vet ju aldrig vem/vad som egentligen hotar...) öppnade jag dörren och klev in. Just när jag beslutat mig för att hellre sova på golvet, precis innanför dörren, än att ta risken och gå längre in i baracken så slog tanken mig: "Jag behöver inte vara här... Jag behöver bara vakna och öppna ögonen... det är ju bara en dröm..." Och på något vis gjorde jag sedan just det. Väckte mig. En liten stund låg jag och stirrade ut i mörkret, med skenande hjärta och fladdrig andhämtning, som för att konstatera att drömmen verkligen upphört. Sedan kröp jag närmare min käraste och somnade om. Om jag därefter drömde något minns jag det inte.