... i vilken vår hjältinna tänker om våra unga

Många ungdomar far illa.Väldigt många. Väldigt illa. Jag vet att det i vissa kretsar anses naivt att skylla saker och ting på en taskig barndom men vet ni hur många av våra ungdomar och unga vuxna som aldrig haft någon egentlig barndom? Som fått uppleva ständiga familjebråk, regelbunden misshandel eller vanvård? Som växt upp med föräldrar som missbrukar och som enbart sett till sig själva? Som utnyttjats sexuellt? Som fått lära sig att det är okej att stjäla? Som tillbringat sina uppväxtår i känslomässig permafrost? Som svikits gång på gång på gång av dem de trots allt älskar och vars kärlek de vill ha? Som helt enkelt växt upp från späd ålder med känslan av att ingen - ingen - bryr sig om dem?

Dessutom... hur många barn och unga har inte svikits av det skyddsnät som ska finnas där och fånga upp dem när familjen fallerar? I dagens DN läser jag om hur man nu gjort en utredning kring förhållandena inom den slutna ungdomsvården. Det är bra. Mycket bra. Låt oss också hoppas att den kritik som framförts leder någonvart. Att en ökad insyn gör att de ungdomar som befinner sig på de särskilda ungdomshemmen får känna att de faktiskt får vård, stöd och hjälp i sina röriga och förvirrade liv. Att de som jobbar där gör det för deras skull och att de behandlas rättvist och med... kärlek. Utan kärlek tror jag det är svårt att komma vidare. Både för ungdomarna och för personalen.

Och det handlar inte bara om den tunga, slutna vården; det gäller oss alla som jobbar med barn och unga. Från förskolan och uppåt. Och från BVC till socialtjänst och polis... Att se våra barn och ungdomar. Bygga ärliga relationer med dem och våga visa att vi gillar dem... tycker om dem... rentav älskar dem. Stötta dem i att finna mål och mening. För oss i skolans värld handlar det mycket om att fatta och inse att det finns en värld utanför skolan och att den spiller över in på vårt område. Att det är svårt att fokusera på skolarbete... att ens finna någon idé med det... om livet utanför - det verkliga livet - är ett enda kaos. Jag möter det varje dag. Jag möter dem varje dag. Alla med sitt privata lilla helvete.

Det är inte bara vårt... det är hela samhällets plikt att se och stötta våra unga. Samhället som institution men också vi som individer. Att sätta gränser - absolut! - men också att säga och göra vänliga saker... kanske rentav ge någon en kram! Vara öppna för samtal... för möten... Visa att vi bryr oss helt enkelt. Talesättet att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn gäller fortfarande. Eller kanske snarare; mer än någonsin.