Jag har fortfarande kvar lite av glöggen jag gjorde för två år sedan. Den är djävulskt god. Inte särskilt söt, utan mer sådär så att russinen får jobba för sig, istället. Och inte utan styrka. Jag blir varm i hela kroppen och runt hjärnan ligger det som fetvadd... Sweet!
Vilken lugn och sakta-maks-helg det har varit. Just en sådan helg som jag önskade mig. Jag har grejar lite här hemma. Pysslat. Donat. Läst. Gjort klart några kreativa projekt. Snart är Johns mössa färdig. Städat och fint. Ren tvätt i lådor och garderober. Funderat har jag också gjort. Stannat upp. Tänkt. Bejakat. Känt en viss inre frid. Och en försiktig optimism.
Jag har också känt söndagsångesten. Den sitter i mitt mellangärde och bråkar som fan. Nu bråkar den om det mesta. Den vill inte lyssna när jag säger att det snart är lov, till exempel. Den klämmer och nyps och drar. Den får väl hållas. En del saker kan man inte tänka bort. De försvinner med tiden, ungefär som läskiga mörkerskuggor när det dagas.
Skål, kosmonauter.
Vilken lugn och sakta-maks-helg det har varit. Just en sådan helg som jag önskade mig. Jag har grejar lite här hemma. Pysslat. Donat. Läst. Gjort klart några kreativa projekt. Snart är Johns mössa färdig. Städat och fint. Ren tvätt i lådor och garderober. Funderat har jag också gjort. Stannat upp. Tänkt. Bejakat. Känt en viss inre frid. Och en försiktig optimism.
Jag har också känt söndagsångesten. Den sitter i mitt mellangärde och bråkar som fan. Nu bråkar den om det mesta. Den vill inte lyssna när jag säger att det snart är lov, till exempel. Den klämmer och nyps och drar. Den får väl hållas. En del saker kan man inte tänka bort. De försvinner med tiden, ungefär som läskiga mörkerskuggor när det dagas.
Skål, kosmonauter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar