... i vilken vår hjältinna gjort en förbaskat bra sak

Ibland blir jag glad över mig själv, faktiskt. Ni vet... man får ibland möjligheter som man inte tar och sedan går man och grämer sig för att man inte gjorde eller sa det man tänkte. Idag, på bussen till Spånga, stod två unga tjejer bredvid mig. Kanske 12- 13 år max. Utan att direkt tjuvlyssna hörde jag att de hade engelskläxa. Någon form av muntlig presentation och den ena tjejen var så himla duktig och hade ett helt fantastiskt uttal. Hon hjälpte sin kompis och kompisen verkligen ansträngde sig och lät rätt bra hon också. Jag tänkte att hon (tjej No1) kanske faktiskt var uppväxt i något engelskspråkigt land, men samtidigt gjorde hon en del grammatiska missar så jag vet inte... Men uttalet var underbart. Och när jag gick av bussen lutade jag mig fram (de hade fått varsin sittplats till slut, allteftersom det tunnades ut i bussen) och gjorde det! Jag sa:

- 'Scuse me... Can I say something? I heard you talk earlier and I must say... you have a wonderful accent!

Och tjejen lyste upp och sa Thank you och log ända upp till öronen och jag blinkade uppmuntrande även till hennes kompis som inte var lika duktig kanske, men ivrig att få hjälp och lära sig.

Fan vad det kändes skönt att få uppmuntra någon helt okänd... att få se henne bli så glad! Det gjorde min dag! Och kanske även lite av hennes? Vi är nog generellt alldeles för kassa på att ge varandra cred, tänker jag. Om någon misshagar oss är det så jävla enkelt att häva ur sig någon sur kommentar, men hur ofta visar vi genuin uppskattning?