... i vilken vår hjältinna kommit till någon slags konklusion

Jag glömde kameran hemma men det förtar inte mina synintryck från skogsrundan. Himlen hög och klarblå, alldeles vindstilla och fullt med frostglitter i gräs och tuvor. Och så finns det de som inte gillar hösten...

Idag valde jag Lars Winnerbäck som sällskap. Jag tröttnar aldrig på den mannen och hans texter är alltid lika giltiga. Jag går där - givetvis i jävelfart! - och bara ler och känner mig lätt till sinnes, även när texterna är gråa och lite sorgkantade. För det finns hopp i dem. Det finns det. Han är en envis jävel den där Lars. Me like.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt liv. Funderat på vilken riktning jag vill att det ska ta. På vad jag vill ha ut av de närmaste åren. Det är förstås en hel del, för en sådan som jag, men jag försöker se realistiskt och nyktert på saken. Indienresan, till exempel. Den får anstå några år. Men den ska givetvis bli av. Jag är ung. Jag hinner. Men det här vill jag:

- Jag vill fortsätta må bra. Vara frisk och allt det där.

- Jag vill odla mina vänskaper bättre.

- Jag vill unna mig. Men jag vill också unna andra och jag vill hitta något att verkligen engagera mig i (inte bara sådant där självklart som medlemskap i Amnesty, Greenpeace, Djurrättsalliansen, ECPAT och liknande).

- Jag vill hitta arbete på annan ort och flytta.

- Jag vill ha ett livsvittne. (Fan, vad jag älskar det ordet och vad det står för!)

Det där sista. Det vill jag börja skriva om. Det känns inte så självklart. Och jag har ingen direkt brådska. Men... jag är så trött på mycket av min ensamhet (även om den har fantastiska fördelar, vilket jag ju radade upp igårkväll) och vill ha någon att dela den med. Bitvis, kanske? Man måste ju faktiskt inte bo ihop. Det roliga är att jag ju inte har en aning om hur detta ska gå till; att träffa någon, menar jag. Och inte fan vill/kan/orkar jag leta. Nä... jag ska nog bara luta mig tillbaka och se vad som händer. Möjligen signalera lite tydligare i den händelse att jag ser någon intressant.

Det sista känns också viktigt ur en annan aspekt. Senast igår skrev jag ju om att det faktiskt finns någon som jag skulle vilja fråga chans på. Någon som jag tycker så oändligt mycket om, finner intressant, attraktiv (på alla plan...)... Men. Egentligen var det väl den stora grejen som kom ut av dagens hjärnskräpssorterande under powerwalkrundan; jag lägger ner det. Jag gör det. Jag tar ett steg åt sidan (att gå tillbaka finns sällan på min världskarta) och finner en annan väg att vandra. Att tråna är fan inte min grej nånstans. So be it.

Vad mina övriga önskningar gäller så är det ju däremot bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, liksom. För mitt friska och välmående fortatta liv har jag ju t ex tränat idag (det blir ett pass ikväll också) och ätit väldigt nyttigt. Vad vännerna beträffar så är det ju bara för mig att lägga på ett kol och bli bättre på att höra av mig. Jag vet att jag kan vara hemskt slö med det emellan varven.

Unnandet handlar inte enbart om saker som kostar pengar. Det kan ju vara helt andra saker; som god mat... en fin promenad... sova middag ibland... bara vara lite snällare mot mig, liksom. Klappa mig på axeln och tänka snälla och tillåtande saker om mig. Inte vara så hård och sträng utan låta mig bara vara i högre utsträckning. Tro mig själv om mer.

Jobb letar jag ju hela tiden. Men eftersom jag också vill vara realistisk så blir jag säkert kvar här fram till sommaren. Men sen... då...

Och det politiska/sociala engagemanget - tja... jag får klura vidare på det. Idéer, någon? Men kom inte dragandes med nån jämrans jazzförening, eller nåt...

Stay tuned, me lovely ones...