Är det bara två dygn sedan jag klev på tåget på stationen här i Emmaboda? Jag är ju redan hemma igen. Helgen har varit fylld av ett gott innehåll... Och nu sitter jag här med en kanna kaffe och Lars Winnerbäck på stereon... jag vet inte... men han är oftast så tokrätt för mig. En stor del av soundtracket till mitt liv.
Fredagen... När jag bytte till X2000 i Alvesta hittade jag Peter och Göran och en Henrik (som klev av i Katrineholm) och trots att vi hade feta, mjuka förstaklassäten att bre ut oss i så satt vi i en trång soffa i bistron hela vägen upp, och snackade och drack vin. Total avslappning. Tåget var - under över alla under - inte försenat så väl framme tog vi oss till Slussen där vi träffade Viktor och Christoffer och tog en öl innan vi traskade bort till färjan och gick ombord. Sedan gick liksom tiden och det var mera vin och prat och människor och musik och rök och en himmelsk skaldjursplatå (åh... ostron...) och ett urviktigt samtal och kramar och väldigt nära och mer musik och driva omkring lite och lite vin till och skoj och skratt, förstås, och lite flirtande med ögonglimt och en säng att somna i och vakna när andra hyttkamrater trillade in efterhand och ett mjukt godnatt och finna en varm hand att hålla lite i innan sömnen tog över och så vakna och smyga in i duschen och sedan ligga fullt påklädd med lätt huvudvärk och lyssna på Nick Drake i iPoden en stund och gå och köpa en baguett och ett jätteglas juice och KAFFE och Baby Grandmothers och vin och en helt fantastisk spelning och lite Contact (som efter BG's fullständiga magi kändes ganska matt) och något dämpad och avslagen stämning men vackra små öar som gled förbi och så stod vi plötsligt ute i den s k verkligheten igen i ett regndisigt Stockholm och en lite vilsen känsla men sedan ett samtal från en vän och kvällen fortsatte med Göran och vännen och indisk mat och öl och prat på söder och sedan trum- och orgeljazzpsykedelia med Trummor och orgel på Hippies på Landet (fast vid Telefonplan, vilket möjligen en stockholmare kan definiera som "land") och öl och vin och en smula eufori och mer prat och så småningom lägga sig i en vandrarhemssäng och glida bort innan huvudet ens nått kudden...
Tidig uppklivning och frukost med Göran på Centralen och vid bordet bredvid sitter en något rödbrusig Claes Malmberg och en äldre, lite stel herre i mörk överrock och hatt som visar sig vara Tommy Körberg och latten är god och gjord på lättmjölk och tåger avgår enligt tidtabell och vi söker upp våra respektive platser...
Sätter mig på tåget. Lars Winnerbäcks Stockholm i lurarna och Bob Hansson i knät. Tåget rullar ut... över broar... genom stadsdelar... mera broar och absolut blanka vatten där lövträd och omkullramlade tallar speglar sig. Det är lika bra att jag erkänner det; jag gillar Stockholm. Det är en bitvis mycket vacker stad. Jag tycker om den. Den känns lite som min. Jag tycker om att strosa. Jag tycker om att hitta. Jag tycker till och med om att åka T-bana. Jag vill åka tillbaka snart igen. Och det ska jag ju. Om två veckor. Men sedan vill jag åka igen. Själv. Kanske rentav... ensam? Kravlöst. Strosa sakta. Se. Lägga märke till. Plåta. Träffa någon på en fika, kanske. Dyka in någonstans där jag får lust. När jag får lust. Om jag får lust.
iPoden växlar över till Du får mig och jag byter spår. Ingen bra idé att lyssna på den. Inte nu. Istället skiftar jag över till Olle och Kaffe och en cigarett och öppnar min Bob. Kärlek, ja... hur fan gör man? Jag blir inte färdig med boken. Jag har bara en liten bit kvar att läsa, men visste tidigt att jag måste läsa den igen. Och igen.
Byter i Alvesta mot Emmaboda och åker genom den småländska tallskogen... plockar lite med iPoden och det smärtsamt vackra introt till Kaffe & en cigarett får utgöra det perfekta soundtracket. Jag läser vidare i min Bob och tankarna far omkring... förvirrande... förvillande...
Nu: dammsuga!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar