... i vilken vår hjältinna VÄGRAR ge sig!

Jag är trött. Fast trött på ett skönt, vilsamt, utmattat, avslappnat, mjukt, varmt och belåtet vis. Det smakar gott med te efter yogan. Inget hälsote, bevars, utan svart (Earl Grey) med mjölk och socker. Mmm...

Snart ska jag krypa i säng med det näst bästa som finns att krypa i säng med; en bra bok. Jag tänker att det nog måste bli
Kärlek. Hur fan gör man? Igen. Redan. Den är fylld av Bobs möten med människor. Människor som har älskat, älskar och kommer att älska. Möten som Bob delar med sig av. Jag läser med hjärtat vidöppet och förundras över den sorg som kommer över mig, emellanåt, när jag läser den. Men inte en sorg över att vara själv. Att vara ensam. Utan en sorg över det som varit. Alla dessa förhoppningar och känslor och förväntningar och kaffemuggar och nackpussar och lyckorus och löften och drömmar och mera känslor och dagar och nätter och skurade badrum och glädjeskutt och utbytta förtroenden som av olika anledningar gått upp i rök eller ruttnat bort. Jag undrar om jag vågar igen. I detta skitsnack bedrar jag mig själv. Tjockt. Våga? VÅGA? Hur ska jag kunna låta bli? Hur ska jag kunna inte? Omöjligt. Det vore ju inte jag!

NO WHITE FLAG!

NO SURRENDER!

Och... jag avslutar som Bob:

"Jag önskar oss alla lycka till. Låt oss gå ut genom den här bokens pärmar och älska fett och fritt och aldrig, aldrig ge oss!"