... i vilken vår hjältinna drömmer

Jag befinner mig på en scen. Inte för att uppträda. Kanske jobbar jag som inspicient? Men jag är på en båt. En stor båt. Ett fartyg.

Plötsligt börjar allt snurra. Inredningen kanar omkring. Fartyget girar runt runt och allt börjar luta.

Jag släpper allt och börjar desperat ropa på Johanna (som tydligen är med på båten) och min man (som jag inte vet alls vem det kan vara...). Men de svarar inte och det är som att all ork och all lust att ens andas bara rinner ur mig och jag sjunker ner på knä och bara gråter och känner ett tungt tryck över bröstet... och...

... just där vaknar jag... på rygg... hjärtat rusar och det ligger som en osynlig betonggris över mitt bröst... och en stor sorg... Först kan jag inte röra mig men efter en stund (som kanske inte alls är så lång som jag upplever den) släpper paralyseringen och jag kan lägga mig på höger sida...

Jag tittar på klockan. Sex timmar tills jag måste gå upp. Jag slappnar av lite. Hör röster från lägenheten ovanpå. Det känns lite lugnande.

Så småningom hittar jag min andning igen och somnar om, så småningom...


Och... vet ni... där och då... Hade jag velat ha någon nära. Någons lugna andetag att lyssna på. En arm att lägga min hand på. Känna att jag bara drömt.