... i vilken vår hjältinna fått en kram

Göteborg. Lördagen den 29 november. När tåget rullade in strax efter fem på eftermiddagen var det redan mörkt. Och det regnade. Men jag har ju varit i Göteborg förr, så jag klev genom Centralstationen och ut på framsidan där jag slog upp mitt lilla paraply innan jag sneddade över torget för att hoppa på en spårvagn och checka in på vandrarhemmet (Stigbergsliden - om katten själv får välja) och lämna av mitt föredömligt lilla bagage - en Jimi Hendrixkasse jag fått av Johanna (hon vet vad mammor gillar, den tösen! ;-)). Att lämna min kasse, bädda och dra fingrarna genom håret (jag borstar det bara på morgonen, vajl! ;-)) tog inte många minuter och sedan åkte jag in till stan.

Planen var att hitta någonstans att äta och ta ett glas vin, eller två, i närheten av Konserthuset så det fick bli Eva's Paley. Det finns coolare och trendigare ställen, men det känns rätt oviktigt. Det är ett najs ställe och de har både smarriga paninis och ekologiskt vin. Sålunda styrkt traskade jag upp till Konserthuset för att se/höra/uppleva Bob och Heja Världen Show. Och det var precis så magiskt och underbart och roligt och gemytligt och sorgligt och nära som jag hade förväntat mig. Och lite till. Jo. Faktiskt. Kristoffer Jonzon är också en skicklig och skön pianist, sångare och allroundnisse!

(Peter N! Du får inte läsa längre än hit - annars förstörs överraskningen!)

Efter föreställningen köpte jag [ännu] ett ex av Kärlek. Hur fan gör man? (det ska bli en julklapp) och fick en väldigt fin dedikation. Sedan tog jag boken i handen för att gå och fick den där nanosekunden av total ögonkontakt som man ibland kan få med absolut random människor på tåget, i affären, på promenaden... den som varar bara ett ögonblick för att sedan försvinna ut i intet igen... men... samtidigt... öppnade vi armarna och kramades. Kort. Litet. Varmt. Och... "ha det fint..."... och sedan ut i regnet och kylan och fukten och inte fick jag tag på dem jag ville få tag på och surade ihop lite, men tog mig en lång promenad i stan för att sedan ta spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet och smsade lite och blev på klart bättre humör och när jag väl låg där i sängen, torr och varm under ett mjukt täcke kändes det som ett skönt och bra sätt att avsluta en sådan kväll på.

Det är också så att vissa sms och nattliga telefonsamtal med mycket skratt och skoj men också värme och omtanke spelade en viss roll för att jag skulle känna det så. Men det är ju bara en bonus... ;)

Duggregn i morse. Hej och hå. Spårvagn till Centralen. Köpa bok på Pocket Shop (köpstopp hävt sedan länge...) - det blev Isabella Lövins Tyst hav - och sedan scones, färskpressad (yeah... as if...) äppeljuice och latte på Espresso House och en stunds mejlande och surfande på Sidewalk Express innan tåget - försenat, förstås... något annat är inte längre att vänta... - rullade hemåt.

I Emmajävlaboda var det liv och rörelse när jag hoppade av tåget. Julskyltning. Jag behövde handla lite matvaror och fick kryssa mellan mentorselever, jultomtar, dragspelare och krämare. BLEH.

Men nu sitter jag här med tända ljus och en stor mugg Earl Grey i min soffa och bara myser. Varm och glad. Utanpå men ännu mer inuti.