... i vilken vår hjältinna kommit till någon slags konklusion

Jag glömde kameran hemma men det förtar inte mina synintryck från skogsrundan. Himlen hög och klarblå, alldeles vindstilla och fullt med frostglitter i gräs och tuvor. Och så finns det de som inte gillar hösten...

Idag valde jag Lars Winnerbäck som sällskap. Jag tröttnar aldrig på den mannen och hans texter är alltid lika giltiga. Jag går där - givetvis i jävelfart! - och bara ler och känner mig lätt till sinnes, även när texterna är gråa och lite sorgkantade. För det finns hopp i dem. Det finns det. Han är en envis jävel den där Lars. Me like.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt liv. Funderat på vilken riktning jag vill att det ska ta. På vad jag vill ha ut av de närmaste åren. Det är förstås en hel del, för en sådan som jag, men jag försöker se realistiskt och nyktert på saken. Indienresan, till exempel. Den får anstå några år. Men den ska givetvis bli av. Jag är ung. Jag hinner. Men det här vill jag:

- Jag vill fortsätta må bra. Vara frisk och allt det där.

- Jag vill odla mina vänskaper bättre.

- Jag vill unna mig. Men jag vill också unna andra och jag vill hitta något att verkligen engagera mig i (inte bara sådant där självklart som medlemskap i Amnesty, Greenpeace, Djurrättsalliansen, ECPAT och liknande).

- Jag vill hitta arbete på annan ort och flytta.

- Jag vill ha ett livsvittne. (Fan, vad jag älskar det ordet och vad det står för!)

Det där sista. Det vill jag börja skriva om. Det känns inte så självklart. Och jag har ingen direkt brådska. Men... jag är så trött på mycket av min ensamhet (även om den har fantastiska fördelar, vilket jag ju radade upp igårkväll) och vill ha någon att dela den med. Bitvis, kanske? Man måste ju faktiskt inte bo ihop. Det roliga är att jag ju inte har en aning om hur detta ska gå till; att träffa någon, menar jag. Och inte fan vill/kan/orkar jag leta. Nä... jag ska nog bara luta mig tillbaka och se vad som händer. Möjligen signalera lite tydligare i den händelse att jag ser någon intressant.

Det sista känns också viktigt ur en annan aspekt. Senast igår skrev jag ju om att det faktiskt finns någon som jag skulle vilja fråga chans på. Någon som jag tycker så oändligt mycket om, finner intressant, attraktiv (på alla plan...)... Men. Egentligen var det väl den stora grejen som kom ut av dagens hjärnskräpssorterande under powerwalkrundan; jag lägger ner det. Jag gör det. Jag tar ett steg åt sidan (att gå tillbaka finns sällan på min världskarta) och finner en annan väg att vandra. Att tråna är fan inte min grej nånstans. So be it.

Vad mina övriga önskningar gäller så är det ju däremot bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, liksom. För mitt friska och välmående fortatta liv har jag ju t ex tränat idag (det blir ett pass ikväll också) och ätit väldigt nyttigt. Vad vännerna beträffar så är det ju bara för mig att lägga på ett kol och bli bättre på att höra av mig. Jag vet att jag kan vara hemskt slö med det emellan varven.

Unnandet handlar inte enbart om saker som kostar pengar. Det kan ju vara helt andra saker; som god mat... en fin promenad... sova middag ibland... bara vara lite snällare mot mig, liksom. Klappa mig på axeln och tänka snälla och tillåtande saker om mig. Inte vara så hård och sträng utan låta mig bara vara i högre utsträckning. Tro mig själv om mer.

Jobb letar jag ju hela tiden. Men eftersom jag också vill vara realistisk så blir jag säkert kvar här fram till sommaren. Men sen... då...

Och det politiska/sociala engagemanget - tja... jag får klura vidare på det. Idéer, någon? Men kom inte dragandes med nån jämrans jazzförening, eller nåt...

Stay tuned, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna begrundar livet i Ingenmansland

Jag är singel. Det har jag varit i exakt sex månader. Idag. Jag har tänkt lite på singellivet. En del säger att det är det bästa som finns - att vara singel. Att de är så oerhört nöjda och lyckliga med sitt singliga och fria liv.

Frihet är det bästa ting... Det håller jag fullständigt med om. Och min frihet... den uppskattar jag.

Det jag tycker är skitjobbigt med singellivet är ensamheten. Jag begrundar alternativet och inser att jag valde rätt. Men likförbannat är det trist. Det där snacket om att det är så j ä v l a fantastiskt att vara singel, som en del kör med - det köper jag
i n t e.

Jag har fullt upp och trivs med många aspekter av livet - jobb, intressen, vänner och familj - så det handlar inte om vad jag gör av mina dagar, kvällar eller mitt liv. Det är inte det det handlar om.

Det handlar om att komma hem till en tyst lägenhet. Ingen som kramar en och undrar hur dagen varit. Ingen att berätta något jag hört, läst eller sett, för. Ingen att gosa ner sig i tevesoffan med. Ingen att planera resor och roligheter med. Ingen att föra ändlösa diskussioner om högt och lågt med. Ingen som läst en intressant tidningsartikel och vill prata med mig om den över frukostbordet. Ingen att laga mat med. Ingen som skämmer bort mig och ingen att skämma bort. Ingen att somna med. Ingen att vakna med. Ingen att liksom bara VARA med.

Sådant saknar jag. VÄNNER är en underbar sak - och jag har de allra bästa som går att få! - men de kan inte fylla DET tomrummet.

... i vilken vår hjältinna haft en fin dag

Solen stannade kvar hela dagen och det kändes gott att klassrummen blev ljusa och så varma att vi fick öppna alla fönster på vid gavel.

Nu har jag äntligen träffat alla mina nya grupper och elever och ska man döma av första intrycket blir det här en fin och rolig termin. Vilka sköna ungar! Alltifrån de långhåriga filosofräklarna i nian till de hundvalpssöta pyttesmå sjuorna. Dagar som den här känner jag att jag verkligen hittat rätt sysselsättning i livet!

Mia är fortfarande sjuk och efter eftermiddagskonferensen kände jag ingen vidare motivation att dra till gymmet och trängas med folk, på egen hand. Alltid tjockt med folk efter fem och eftersom jag vet att Chrilles snullna syrra alltid tränar efter fem hade jag behövt Mia som lite moraliskt stöd. Inte för att jag är rädd för den där syrran, men det är jobbigt med någon som fetblänger hela tiden. Då är det gott med en kompis att luta sig mot.

Istället för gymmet fick det bli min sköna powerwalkmil uppe i skogen. Det var varmt, soligt, grönt och syrsorna spelade i dikena. Det skulle kunna ha varit en ljuvlig sensommarkväll... men något i luften och ljuset gör att det ändå känns att det är... höst.

Väl hemma tog jag en varm dusch och sedan lagade jag fullkornspasta och rörde ner keso mini, fint hackad rödlök och grönt. Åt sakta och lugnt och slösurfade lite. Nu har jag tittat på en film om samtidsarkeologi, faktiskt attans intressant. Nyheterna också. Orkar inte med att titta på Singelmammorna - jag har själv varit enastående mamma och nu är jag bara enastående och det är fan inte så roligt alltid, som en del försöker få det till. Det finns de som hävdar att singellivet är det enda rätta... att de värnar så om sin frihet och inte vill ge avkall på den... och så finns det de som jagar som galningar. Jag är väl mittemellan; jag varken gillar att leva ensam eller jagar.

Men jag släpper inte vemsomhelst över bron. Fast jag borde nog göra det, faktiskt. Finna någon - inte vemsomhelst! - att släppa över bron. Men var? Och - knäckfrågan! - hur? Jag vet inte hur man gör. Eller var man hittar värdiga prospects. Och regga sig på någon dejtingsajt på nätet... haha... nä, det är inte min bag. Då får det hellre vara. Det ordnar sig väl. Kanske..?

Vafan skulle jag börja tänka på det för? DÄM. Jag har ju släppt Någon över bron. En gång till. Men... Det är just det; men...

Varför, me lovely ones, kan inte livet ibland bara få vara enkelt?

... i vilken vår hjältinnna snor ihop något

Jag tycker det är verkligt roligt att laga mat. Om jag har sällskap. Eller lagar för att äta tillsammans med någon/några annan/andra. Det behöver inte vara något märkvärdigt eller überpyssligt, bara det är gott.

Men att laga mat till mig själv är absolut skittråkigt. What's the point, liksom? Det är en av singellivets ledsamheter - att inte laga mat tillsammans med någon och sedan äta ihop. Så jag gör det ganska sällan, nuförtiden.

Men idag kände jag att det ju ändå är Fin Fredag och jag kanske borde äta något mer upphetsande än pasta med lite riven ost. Jag var faktiskt inte sugen på rot- och grönsaker som sakta fått mjukna i ugnen, vilket annars är en favorit. Så jag snodde ihop en lite thaiinspirerad soppa. Allehanda grönsaker, kokosmjölk, currypasta (den röda som fanns i kylen), grönsaksfond, lite andra krydderier, några droppar lime och sedan några rejäla nävar räkor i det. Det blev faktiskt riktigt gott, trots att arbetsinsatsen maximalt kan ha varit tio minuter.

Nu sitter jag och smälter maten, lyssnar på Porcupine Tree's Glass Arm Shattering och om en stund ska jag dricka ett glas vin, eller två. Baföratt, liksom. Låter det sorgligt? Hmm... Nej, det är det inte. Mest bara lite... tråkigt.