... i vilken vår hjältinna kommit till någon slags konklusion

Jag glömde kameran hemma men det förtar inte mina synintryck från skogsrundan. Himlen hög och klarblå, alldeles vindstilla och fullt med frostglitter i gräs och tuvor. Och så finns det de som inte gillar hösten...

Idag valde jag Lars Winnerbäck som sällskap. Jag tröttnar aldrig på den mannen och hans texter är alltid lika giltiga. Jag går där - givetvis i jävelfart! - och bara ler och känner mig lätt till sinnes, även när texterna är gråa och lite sorgkantade. För det finns hopp i dem. Det finns det. Han är en envis jävel den där Lars. Me like.

De senaste dagarna har jag funderat mycket över mitt liv. Funderat på vilken riktning jag vill att det ska ta. På vad jag vill ha ut av de närmaste åren. Det är förstås en hel del, för en sådan som jag, men jag försöker se realistiskt och nyktert på saken. Indienresan, till exempel. Den får anstå några år. Men den ska givetvis bli av. Jag är ung. Jag hinner. Men det här vill jag:

- Jag vill fortsätta må bra. Vara frisk och allt det där.

- Jag vill odla mina vänskaper bättre.

- Jag vill unna mig. Men jag vill också unna andra och jag vill hitta något att verkligen engagera mig i (inte bara sådant där självklart som medlemskap i Amnesty, Greenpeace, Djurrättsalliansen, ECPAT och liknande).

- Jag vill hitta arbete på annan ort och flytta.

- Jag vill ha ett livsvittne. (Fan, vad jag älskar det ordet och vad det står för!)

Det där sista. Det vill jag börja skriva om. Det känns inte så självklart. Och jag har ingen direkt brådska. Men... jag är så trött på mycket av min ensamhet (även om den har fantastiska fördelar, vilket jag ju radade upp igårkväll) och vill ha någon att dela den med. Bitvis, kanske? Man måste ju faktiskt inte bo ihop. Det roliga är att jag ju inte har en aning om hur detta ska gå till; att träffa någon, menar jag. Och inte fan vill/kan/orkar jag leta. Nä... jag ska nog bara luta mig tillbaka och se vad som händer. Möjligen signalera lite tydligare i den händelse att jag ser någon intressant.

Det sista känns också viktigt ur en annan aspekt. Senast igår skrev jag ju om att det faktiskt finns någon som jag skulle vilja fråga chans på. Någon som jag tycker så oändligt mycket om, finner intressant, attraktiv (på alla plan...)... Men. Egentligen var det väl den stora grejen som kom ut av dagens hjärnskräpssorterande under powerwalkrundan; jag lägger ner det. Jag gör det. Jag tar ett steg åt sidan (att gå tillbaka finns sällan på min världskarta) och finner en annan väg att vandra. Att tråna är fan inte min grej nånstans. So be it.

Vad mina övriga önskningar gäller så är det ju däremot bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, liksom. För mitt friska och välmående fortatta liv har jag ju t ex tränat idag (det blir ett pass ikväll också) och ätit väldigt nyttigt. Vad vännerna beträffar så är det ju bara för mig att lägga på ett kol och bli bättre på att höra av mig. Jag vet att jag kan vara hemskt slö med det emellan varven.

Unnandet handlar inte enbart om saker som kostar pengar. Det kan ju vara helt andra saker; som god mat... en fin promenad... sova middag ibland... bara vara lite snällare mot mig, liksom. Klappa mig på axeln och tänka snälla och tillåtande saker om mig. Inte vara så hård och sträng utan låta mig bara vara i högre utsträckning. Tro mig själv om mer.

Jobb letar jag ju hela tiden. Men eftersom jag också vill vara realistisk så blir jag säkert kvar här fram till sommaren. Men sen... då...

Och det politiska/sociala engagemanget - tja... jag får klura vidare på det. Idéer, någon? Men kom inte dragandes med nån jämrans jazzförening, eller nåt...

Stay tuned, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna behöver ett livsvittne

Jag pratade med Dee lite, på msn. Jag har inte tänkt på att mitt skriv om ensamhet skulle kunna uppfattas som att jag inte har det bra. Låt mig då rätta till det... jag har det bra. Riktigt bra, till och med. Det är bara ibland... inte särskilt ofta, faktiskt... som den där lite tomma känslan infinner sig. Jag såg ett så bra uttryck idag, för den där känslan att vilja ha någon att liksom bara vara med. En kille skrev: Man behöver ett livsvittne! Ja! Det är nog så det är! Det är det jag behöver. Jag behöver (vill ha!) ett livsvittne. Jag vill vara någon annans livsvittne. Men... det ordnar sig. Det gör det.

För övrigt är det här en så lat helg att det nästan är pinsamt. Jag gör ingenting. Fast varför skulle jag? Tvätten är tvättad och lägenheten städad. Växterna vattnade och det är ordning och reda på mina horisontella ytor. Så jag slasar mest omkring, slösurfar, läser en del, leker med Fröken, kollar teve och lyssnar på massor av musik på brutalvolym. Jag tog en fin promenad igår. Solen sken från blå himmel och värmde gott. Jag fick ta av mig luvtröjan och knyta den om midjan och ändå var det väl varmt, alltså. Ljuvligt! Jag gick inte så fort - hade IXUS:en med mig - och försökte att för en gång skull verkligen se små detaljer. Och visst fanns de! DÄM att jag inte hade med mig min Nikon istället - med makroobjektiv. Här är en liten gynnare som hade verkligt bråttom:
















Den här grönsaken däremot satt så stilla, så stilla och poserade.
















Men bilderna blev helt kass. Solen sken så att jag inte såg helt klart i displayen. Inte blev det bättre för att jag låg raklång på gatan, heller. Men jag lägger upp dem ändå, för att jag tycker den är så tuff.





















En vårtbitare. Fantasieggande namn, tycker jag.

Efter promenaden gick jag hem och gjorde en enkel sallad som jag åt tillsammans med en rejäl bit biff. Biffen hade legat i en helt ljuvlig marinad sedan i fredags. Receptet till marinaden hittade jag hos Silke, som ofta skriver om mat och matlagning på ett sätt som får smaklökarna att skutta omkring som galna harar, fullständigt. Här är den. Marinaden:

1/3 cup Bourbon OR brandy OR beef broth
1/3 cup Soy sauce
2 tablespoons Brown sugar packed
2 tablespoons Vinegar
2 tablespoons Vegetable oil
1/2 teaspoon Pepper
1 small Onion chopped
1 Garlic clove finely chopped

Jag körde på Famous Grouse. Det gick utmärkt. (Jag har en flaska som liksom bara står här eftersom jag föredrar helt annan whisky att dricka. Jag fick den för ett år sedan och öppnade den faktiskt först i fredags.) Och så var jag helt säker på att jag hade muscovadosocker hemma, men när jag kom hem från affären upptäckte jag att det var slut. Så jag var lite djärv (?) och använde farin istället. Löken... fick bli rödlök. Och så är jag ju totalt vitlöksfreak, så jag högg i med två bautaklyftor. Sedan fick köttet ligga och gosa till sig i 24 timmar! Och det blev sanslöst gott! LJUVLIGT! När köttet var nästan klart hällde jag i marinaden och lät det puttra ihop och gjorde sedan en sås som var himmelsk. Heavenly.

Dagens kulinariska excesser kommer att bestå av någon form av äpplesmarr, avnjutet med vaniljsås. Och helst i sällskap med någon kompis. Jag ska ringa Catharina och Mia och höra om de är sugna på en balkongfika i eftermiddag. Men först måste jag bege mig ut på en liten provianteringsrunda. Och innan dess borde jag nog komma i någons sorts kläder. Mitt nattlinne skulle kanske iofs kunna passera för en tunn strandklänning, men... nä. Jag tror jag ska dra på mig något annat. Kanske rentav träningskläder och ta en powerwalkmil?

Usch. Nu blev det jobbigt. Jag tar en till mugg kaffe, så länge, me lovely ones. I nattlinnet.