... i vilken vår hjältinna spanat på folk

Förr älskade jag att köra bil. Verkligen älskade. Inte bara för att jag gillar farten och utmaningen och själva känslan utan också för den känsla av total privacy som en bil kan ge.

Men sedan jag sålde bilen för många år sedan har jag vant mig vid att åka kollektivt och nu föredrar jag det. Jag tycker om att sitta, till synes uppslukad av musiken i min iPod, och iaktta mina medresenärer. Jag gillar att se hur de diskret försöker se titeln på en bok jag läser - och deras reaktion när jag, som i fredags, läser Handbok i civil olydnad (Per Herngren) eller senaste numret av ETC, till exempel. Jag - i min tur - gillar att kolla vad de läser, förstås.

Sedan finns det folk att verkligen irritera sig på, också. Som dumjäveln med flyende hårfäste som satt och hostade och skrälade på att basiluskerna formligen sprutade över oss andra. Han beklagade sig för sin granne och sa att han ju hade medcin som väntade på apoteket, men att han inte haft tid att hämta ut det i veckan...
- NÄHÄ, DIN DUMME FAN - SKA VI ANDRA LIDA FÖR DET, ELLER..? får jag lust att vråla åt honom, men det gör jag naturligtvis inte. Därtill är jag alldeles för väluppfostrad...
Men jag har faktiskt inte heller tid att ens vara sjuk överhuvudtaget...

Och vad är det med det där modet som ser ut som att bärarinnan blivit uppkörd ur sängen mittinatten för att skjutsa gamla faster Greta till akuten? Ni vet... unga, söta, välmejkade brudar med väldigt blont hår (sprejat och tuperat) och liten tunn, tajt topp och till detta TJOCKA, GRÅDASKIGA JOGGINGBRALLOR MED PÖSIGA KNÄN OCH GÄLLIVAREHÄNGET FRÅN HELVETETS FÖRGÅRDAR och till det en liten jacka med muddar och stor luva med "päls"-kant. VEM kom på det modet och hur lyckades man dessutom lansera det? Som före detta marknadsförare/säljare blir jag ju ändå smått impregnerad, ju.

Jag skulle också kunna brodera ut texten kring storvuxna män - eller faktiskt män överhuvudtaget - som tar plats - och då inte bara sin egen utan halva grannens också, oavsett om det handlar om att bre ut sig i sidled eller att anse det vara en grundläggande rättighet att sträcka på benen ordentligt trots att utrymmet för att göra detta är synnerligen sparsamt beräknat i den typ av säten där man sitter mittemot varandra. Men det gör jag inte. Istället gottar jag mig åt att nästa tågresa (Stockholm på fredag) görs på förstaklassbiljett.















Att spana på folk är för övrigt ett helt fantastiskt gratisnöje som jag kan ägna ändlösa timmar åt. Om jag bodde i en stor stad, med ett riktigt café på järnvägsstationen, skulle jag kunna sitta där i timmar och bara spana, kolla, iaktta och fantisera kring hur i glödheta den snygga och rätt välklädda karlen och den där sjaviga och schangserade (stavning?) donnan överhuvudtaget träffades (och dessutom förefaller ha hängt ihop ett tag). Dessutom ägnar sig min hjärna åt ett eget "nöje" alltmedan jag spanar; den jobbar mycket snabbare än jag egentligen hanterar och låter mig leva parallella liv, på nanosekunder. Detta ska jag utveckla en annan dag. Kanske.