... i vilken vår hjältinna åkt baklänges

Det gjorde jag både dit och hem. Jag åkte tåg genom Sverige och Sverige var vackert därutanför. Himlen var hög och blå och allt... precis allt... var täckt av ett tunt snötäcke... åkrar... hustak... träd.

Sverige var verkligen sådär gnistrande vackert när jag åkte upp till Stockholm i fredags och jag funderade lite på vad jag egentligen ska i Indien och göra..? Alltså... inte nu... men sen... då... i framtiden.














(Utsikt från vårt vandrarhemsfönster)
Jag gick till bistron och tänkte först att jag kanske gått fel. Där var fyra bebisar med sina mammor och de bredde ut sig som fan. Mammorna, alltså... och ungarna. Jag hade tänkt sitta i bistron en stund... kanske socialisera lite med någon hågad medresenär men min gräns går en bit hitom färgkritor och halvsmälta uppspottade bananer och gosedjur och skötväskor och skrikande bebisar och fånigt leende lattemammor som snackar skit (bokstavligen...). Faktiskt.

Så jag köpte en grov macka med Wästgötaklosterost och gurka och en liten flaska Campolieti och gick tillbaka till min plats för att fortsätta åka baklänges genom landet medan jag sakta (hmm... nåja) och njutningsfullt (absolut!) läste om en tid och en plats så långt, långt borta; Lasse Bergs Gryning över Kalahari och smuttade på mitt [lite för kalla] vin och inhöstade en kommentar från en tant som knôdde sig fram mot restaurangvagnen: "Här sitter folk och sveper i sig, minsann". "Fuck you too, tanten", tänkte jag. Men - väluppfostrad som jag är - det sa jag inte. Jag gav henne inte ens ett ont öga. Leva och låta leva är en skön devis ibland.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

På söndagen gav jag mig en välbehövlig sovmorgon och gick sedan för att träffa vajl och hennes 10-åriga dotter E. Lilla E gör det som vi vuxna alltför ofta missar och tittar uppåt vilket fick till följd att hon kunde visa mig att det minsann hängde cerise bananer (fast texten här är inte rätt färg - jag vet) i trädet vid nedgången till t-banan vid Zinkensdamm vilket jag missat hela helgen! Så helt underbart!














(Tyvärr gör motljuset att den härliga färgen inte framgår)
Sedan åkte vi en station och gick sedan till "flatorna på Copa" som vajl minsann bloggar om ibland och som jag länge varit nyfiken på. Det visade sig vara just ett sådant ställe som jag bara älskar, med sköna uddafåtöljer, någon plyschig soffa, små ranka bord, ljuvlig atmosfär och ett härligt sortiment av goda smörgåsar, sallader och söta godsaker.

Vi satt nästan två och en halv timme och hann prata om neuropsykiatriska funktionshinder, medicinering, jobb, flytt och dessutom mycket musik. Lilla E tipsade mig om att jag bara måste kolla upp blueslegenden J.B Lenoir - och helst då hans Mojo Boogie som ni får här:

... fast personligen fastnade jag mer för den här:

... och så snackade vi lite Led Zepfavvisar och hon undrade om jag kände till en låt som inte ens hennes pappa eller farfar kunde hjälpa henne med och så sjöng hon ett klockrent intro till Immigrant Song! Vilken absolut härlig unge du har, vajl!

Efter fikan åkte jag in till Centralen med hopp om en fikadejt, typ, men så blev det inte. Så jag slängde in ryggan i ett förvaringsskåp och tog med kameran på promenad i Gamla stan. Där är fint och pittoreskt så det förslår. Men jag trivs bättre på söder. Så är det bara. (Och vad "dejten" beträffar så går det fler tåg. Vi är unga. Vi hinner. Om vi vill. Jag vill, i alla fall... ;)





















Det var en avslappnad och rolig helg med Netti; indiskt på Åsögatan i fredags och sedan vin och snack, och i lördags blev det seriöst stros på söder i snöfall...














(Amnestymanifestation på Medborgarplatsen)
... och en god, värmande fika innan vi gick "hem" och snyggade oss innan vi begav oss mot Stampen - lätt försenade - för att träffa goda vänner och förglamma ett tag. Precis när vi kom till Slussen fick vi besked om omgruppering av rocktrupperna - till Kelly's - eftersom Stampen visat sig vara fullständigt tjocksmockat. Vi hann precis slänga oss av tåget och byta riktning och hann t o m fram till Kelly's före de andra.*s*

Vi blev ett stort och uppsluppet gäng - många sköna och efterlängtade återseenden! - som sedan tog förjan över till Tyrol och Sweden Rocks kickoff. Kickoffen var rätt okej, men mest tack vare sällskapet (tack alla för den ljuvliga whiskyn!), då bandsläppet - bortsett från Dream Theater, ungefär - var marginellt upphetsande. Det tog slut redan vid elva och då var vi en tapper skara som drog vidare till Ancor för lite seriöst glam in på småtimmarna. Anna hade förutspått att jag skulle dansa på borden - mer eller mindre - men därav blev intet. Däremot hittade jag på lite annat skoj... *host*... ;) Oh well... jag är singel och jag lever bara en gång...

Sent omsider ramlade vi oss hem, Netti och jag, och det var inte särskilt svårt att somna... När jag vaknade kändes det som om det växte luddiga saker på min tunga och det kändes ljuvligt med ett par rejäla glas juice och ett par muggar kaffe till frukost!