... i vilken vår hjältinna rusat

Sådärja. Nu har jag sprungit Vårruset med Linda, Jossan, Jossans tös och ungefär 15000 andra. Det fanns en hel hoper startfält och jag tänkte ställt mig i ett av de bakre (för sådana som åtminstone orkar springa runt hela banan...) men Linda tyckte att det ska vi så fan heller och drog med mig till "springa fort" (som var andrafållan; den första var för dem som springer i direkt tävlingstempo). Linda har varit med förr så jag litade på henne. En bra sak. Men trots att vi stod där så var det dels så tjockt med folk att vi var tvungna att GÅ och småjogga på stället, nästan, flera hundra meter säkert innan det gick att börja springa och dels visade det sig att en massa kärringar (fast några foppatofflor såg jag lyckligtvis inte till; det hade liksom varit droppen) ändå gick. och gick på vänstersidan av vägen dessutom, trots att den skulle vara till för de snabbare och för omspringningar. Kör de bil som de "springer" är jag glad att åka kommunalt och cykla...

Linda hade med sig sin Garminklocka (står numera på min att-köpa-lista) och kollade våra tider och bortsett från knôket i början höll vi en fart som hade gett oss (mig - Linda bara joggade upp sig, ungefär...) en tid på under 30 minuter! Nytt personbästa för yours truly, alltså! När den värsta irritationen lagt sig kände jag mig skitpeppad och det var enbart roligt att springa!

Efter att ha gått i mål gick vi bort till det lilla campet som Jossans sambo Thomas fixat (där han dessutom vaktade våra grejer) och överraskades med goda mackor och dricka! Vilken underbart omtänksam människa! Det smakade verkligen gott.

Vi var också eniga om att vi blev svårt sugna på festivalen när vi var där mitt i allt folkmyllret och det var musik och liv och rörelse runt omkring oss! Om en vecka är vi där och i full gång! Ljuvligt att se fram emot! Men innan dess ska Linda springa Stockholm Maraton! Heja!!!

Annat att se fram emot är... Tjejmilen också, tydligen... ;-)