... i vilken vår hjältinna mornat sig

Jag vaknar av någon anledning med Marilyn Mansons Putting Holes In Happiness i huvudet och fortfarande när jag sjunker ner på tunnelbanan (eller tuben som en del säger här, men det känns lite väl stockholmifierat för min del...) går den på repeat.

När jag står och väntar på bussen noterar jag hur otroligt blå himlen är och hur de illgröna träden utgör en skarp avgränsning mot det där blåa. Jag liksom ser det men tar ändå inte riktigt in det.

På tåget läser jag Bob och tänker vidare. När jag läser tonar Manson bort och ersätts av Bobs mjuka, varma skånska. Jag försvinner in i boken, men lika mycket in i de reflektioner över min egen pågående relation som tankarna och känslorna i boken väcker, petar och pillar på. Bob skriver att det är så jävla enkelt med kärlek; det är tvåsamheten som är knepig. Att träffa någon... att bli förälskad... kär... det är rätt lätt. Det är ju sedan som jobbet börjar. Det gemensamma arbetet. Råslitet. Jag tänker att det är så det är. Att det är så det ska vara till och med. Hur ska en relation annars kunna fördjupas, bli en relation och inte bara en flyende känsla?

Jag vaknar till för en stund när tåget stannar en lite längre stund vid en station, med öppna dörrar. Genast tränger fågelsången in; hur obetvinglig och envis som helst. Jag bara måste gilla de där gynnarna som liksom aldrig ger upp.

Sedan öppnar jag boken igen, läser vidare och kan knappt stänga igen den när jag närmar mig min destination. Jag kliver av och ut i solen och även om jag verkligen inte har den minsta lust att jobba idag (heller) så blir jag varm och glad och pigg av det sköna vädret och jag tänker att det blir en bra dag, det här.