När jag sitter på tunnelbanan och tåget stannar till vid T-centralen måste jag titta på klockan. Jo… den är verkligen 07.03. Jag kommer liksom inte över den smått surrealistiska känslan av att inte bara vara uppe sådär tidigt, utan dessutom ha varit ur sängen en och en halv timme, redan. Ha hunnit duscha och dricka kaffe och kolla nyheter och annat jag gör på morgnarna. Helskumt egentligen.
Idag är det Alan Parsons Project i lurarna. Ja, jag erkänner – jag har stulit plattorna mha Pirate Bay. Shame on me. Typ. Men vänner av ordning kan vara lugna; plattorna är så sköna att jag avser att köpa dem alla. Jag snackar sjuttitalet, alltså. Från Tales of Mystery and Imagination till Turn of a Friendly Card (som visserligen släpptes 1980, om jag inte är felunderrättad). Sedan gick det raskt utför. I och för sig har jag bara lyssnat på Vulture Culture, dårå, men… den gillar jag inte. Så är det bara. Period.
I min väska ligger, förutom två kalendrar (jag köper ju läsårsindelade kalendrar och befinner mig sålunda i gränslandet mellan 08/09 och 09/10…), plånbok, telefon, jobbnycklar, hemnycklar, en glasburk med 385 vita bönor (utslagsfråga till morgondagens tipspromenad på engelskan), en broschyr från Louis Poulsen, två skinkmackor att förtära när jag kommer till jobbet, månadskort, ett färgat läppcerat och en läppglans, hårborste, dagens Metro (fikaläsning för eleverna), ett rosa (!) nagellack, handcrème, några lösdrivande pennor, tandborste och tandkräm samt mina glasögon (i fodral).
Jag ser ut genom fönstret (tåget går ovan jord långa sträckor) och solen lyser mig rakt i ögonen. Det är skönt. Jag har lite koll på trafiken på cykelbanorna som ibland löper parallellt med rälsen. Det är inte så trångt och bökigt som man skulle kunna tro, vid den tiden på morgonen. Bra. Jag vill kunna trampa på i hyfsad fart på fredag.
Jag växlar till Tales of Mystery… och försöker tränga undan det smånervösa fladdret i magen. Det är ju skitlöjligt, men jag är faktiskt lite nervös för morgondagens Vårrus. Inte för själva halvmilen, den vet jag ju att jag fixar, men allt det andra runtomkring… trängseln, att hitta dit, att hitta mitt lag och… äsch… jag vet inte. Egentligen är jag också ganska förväntansfull – jag har inte sprungit i någon tävling sedan högstadiet, och då var jag hyfsat oengagerad trots att jag ju faktiskt hade möjlighet att vinna… Nu handlar det ju bara om att jag utmanat mig själv. Och att defilera förbi ”en massa kärringar i jeans och foppatofflor” (HOHO! Lindas uttryck!).
Vid halvåtta kliver jag av tåget och är framme vid jobbet efter två minuters promenad. Jag låser upp och larmar av och – om jag har tur – får en liten, liten stund för mig själv innan arbetskamrater och elever och lektioner och möten och förberedelser och att-göra-saker tar över för de närmaste 8½ timmarna…
Idag är det Alan Parsons Project i lurarna. Ja, jag erkänner – jag har stulit plattorna mha Pirate Bay. Shame on me. Typ. Men vänner av ordning kan vara lugna; plattorna är så sköna att jag avser att köpa dem alla. Jag snackar sjuttitalet, alltså. Från Tales of Mystery and Imagination till Turn of a Friendly Card (som visserligen släpptes 1980, om jag inte är felunderrättad). Sedan gick det raskt utför. I och för sig har jag bara lyssnat på Vulture Culture, dårå, men… den gillar jag inte. Så är det bara. Period.
I min väska ligger, förutom två kalendrar (jag köper ju läsårsindelade kalendrar och befinner mig sålunda i gränslandet mellan 08/09 och 09/10…), plånbok, telefon, jobbnycklar, hemnycklar, en glasburk med 385 vita bönor (utslagsfråga till morgondagens tipspromenad på engelskan), en broschyr från Louis Poulsen, två skinkmackor att förtära när jag kommer till jobbet, månadskort, ett färgat läppcerat och en läppglans, hårborste, dagens Metro (fikaläsning för eleverna), ett rosa (!) nagellack, handcrème, några lösdrivande pennor, tandborste och tandkräm samt mina glasögon (i fodral).
Jag ser ut genom fönstret (tåget går ovan jord långa sträckor) och solen lyser mig rakt i ögonen. Det är skönt. Jag har lite koll på trafiken på cykelbanorna som ibland löper parallellt med rälsen. Det är inte så trångt och bökigt som man skulle kunna tro, vid den tiden på morgonen. Bra. Jag vill kunna trampa på i hyfsad fart på fredag.
Jag växlar till Tales of Mystery… och försöker tränga undan det smånervösa fladdret i magen. Det är ju skitlöjligt, men jag är faktiskt lite nervös för morgondagens Vårrus. Inte för själva halvmilen, den vet jag ju att jag fixar, men allt det andra runtomkring… trängseln, att hitta dit, att hitta mitt lag och… äsch… jag vet inte. Egentligen är jag också ganska förväntansfull – jag har inte sprungit i någon tävling sedan högstadiet, och då var jag hyfsat oengagerad trots att jag ju faktiskt hade möjlighet att vinna… Nu handlar det ju bara om att jag utmanat mig själv. Och att defilera förbi ”en massa kärringar i jeans och foppatofflor” (HOHO! Lindas uttryck!).
Vid halvåtta kliver jag av tåget och är framme vid jobbet efter två minuters promenad. Jag låser upp och larmar av och – om jag har tur – får en liten, liten stund för mig själv innan arbetskamrater och elever och lektioner och möten och förberedelser och att-göra-saker tar över för de närmaste 8½ timmarna…
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar