... i vilken vår hjältinna reflekterar lite över livets krumbukter

Åh, vad skönt med en ledig dag. Jag har verkligen känt mig fri. Jag hade visserligen tvättstugan bokad, men jag hade så lite tvätt att det nästan kunde kvittat. I övrigt har jag läst, slösurfat, fixat lite med biljetter (bl a Sven Zetterberg på fredag, med några sköna typer!), gjort ett par ärenden, blivit klippt, lekt med Fröken, skrattat gott åt helt galet roliga Couplingsnuttar på YouTube, lyssnat på T. Rex, 10cc, Sven Zetterberg, Jethro Tull, Jesus Christ Superstar och Swallow The Sun. Vikt tvätt, smsat, haft en hantverkare här för att fixa något skydd på balkongen, skrivit några mejl, gett mina fötter ett varmt bad och massage, dansat lite, ätit mackor och slasat runt mest.

I morgon blir det träning.

Veckans övning i Skrivarkalendern är att gå ut och lägga märke till allt som håller på att födas, och sedan skriva om mina intryck. Hmm... Det är ju vinter ute..? Men jag får väl ge mig ut på en spaningstur efter träningen, då.

~~~~ telefonsamtalsavbrott ~~~~

Jag har tänkt mycket idag, också. Tänkt på hur livet krumbuktar sig och hela tiden finner nya, spännande vägar just när man trodde att man hade bäring på något landmärke. Lite som en obändig älv som ska nerför berget och vidare, ut mot havet.

En gång... i en blogg några år från här och nu... skrev jag att jag kände mig som att jag inte befann mig i den där älven, utan istället stod bredvid och såg livet flyta förbi, med mig som frustrerad åskådare. Up shit creek and no paddles, typ.

Men det var då, det. Jag tog helt sonika och vadade ut och började simma ut mot strömfåran, där det är som djupast och man inte kan sätta ner fötterna - och jag har aldrig ångrat det! Visst blir det lite läskigt ibland, när stränderna är branta och det skummar och yr och jag inte alltid känner att jag har koll på vart det bär. Erfarenheten har dock lärt mig att om jag bara slappnar av, håller mig flytande och inte får en massa vatten i luftvägarna så kommer det lugnare passager, jag har lärt mig kroppssurfa och ibland uppsöker jag lite bakvatten där jag kan kajka in och hämta andan. Men framåt går det hela tiden. Och jag älskar det!

















Avanti, me lovely ones! Never ever give in!