... i vilket vår hjältinna förlorat något viktigt

Jag har förlorat en timme! Här låg jag och hade somnat om i godan ro efter Frökens morgonrusning (hon har en favoritleksak - en djuprosa, lite sammetsaktig och ganska tunn hårsnodd som hon kan leka med i timtal - och hon leker våldsamt och högljutt) och när jag vaknade var klockan plötsligt ELVA..? Ja, åtminstone klockan i min mobiltelefon, eftersom den ställer om sig själv. GAH! En förlorad timme! Och jag får inte tillbaka den förrän om ett halvår - och då utan ränta. Jag vill att den ska betalas tillbaka en måndagsmorgon, som lite plåster på såren!

Utmattad vacklade jag upp (jag har en del sömn att ta igen...) och famlade mig ut till min Don Pedro och fick på första morgonbaljan Blue Java, passerade min hallspegel på väg in i badrummet och konstaterade att de fem kilo jag tyckte jag lagt på mig igår kväll (due to whisky, vin, öl och därmed följande chips och nachos och efterföljt av gårkvällens pizza- och popcornsmofflande) tycks ha försvunnit under natten. Alltid något.

Medan Don Pedron småsmattrade på spisen gick jag in i vardagsrummet och matade in några Leonard Cohenplattor i CD-växlaren (ja, jag är en usel CD-användare - inte alls som de vinylhjältar i vars sällskap jag fick dväljas några timmar på fredagskvällen... ;-)) och fick se att Kattfan (kär katt har många namn...) återigen hade dragit ut ett par av mina garnnystan. Hmpf. Den dagen hon ger sig på min stickning i det ljuvliga - men ack så dyra - silke/alpackagarnet ska jag fanimej knyta en knut på hennes svans.

Sålunda muttrande, men ändå snabbt upptinande igen av Leos (ja, vi är på smeknamnsbasis han och jag) sköna röst, gick jag ut i köket och öpnnade laptopen och satte mig ner för att slösurfa (vilket en morgon som denna innebär lite läsning och skrivande på rockboarden och en långlång bloggpromenad). Och här sitter jag än. Men jag samlar mig. Samlar mig för en milslång promenad i min småländska skog. Den är iofs inte min, egentligen, men när jag går där äger jag den för stunden. Och snart ska jag gå i min halländska skog, hade jag tänkt. Den är inte heller min, men den arrenderar jag åtminstone en liten bit av.

Min bloggpromenad den här morgonen var intressant som alltid. Jag fascineras av den mångfald av tankar och idéer jag bjuds på, liksom de olika graderna av öppenhet. En del skriver verkligen bara som dagböcker, några är enbart retrospektiva, några vaket reflekterande, somliga lite hemlighetsfulla, ja, snudd på kryptiska, och andra är vidöppna och utlämnande. Min egen blogg är... min, liksom. Här skriver jag vad som faller mig in - men håller hårt på integriteten, och det alldeles oavsett hur en av mina trognaste läsare anser sig uppfatta saken. Det finns dagligen saker jag väljer att skriva och det finns dagligen saker jag väljer att inte skriva eller lämna ut. men oavsett vad jag väljer är bloggen min och det är jag som bestämmer över den. Härliga tanke!

Är ni nyfnikna på vilka bloggar jag promenerat i så är det bara att se på högersidan här. Där finns en del av dem. Andra inte. De som inte finns på min högersida är antingen stora gäspningar, eller så vill bloggaren inte helt och hållet vandra i ljuset, än. Men jag uppdaterar min lista alltemellanåt och dagens särskilda rekommendationer är sugbloggen, Fredrikbloggen, Teflonminne, Way Over Yonder och Kaffe Med Mjölk. Och så Caligula, förstås! Alltid Caligula!

Igår kväll, förresten... Jag var så himla trött och seg att jag lyckades avbryta min "recension" av den japanska samuraisvärds- och steppfilmen mitt i. Det jag vill tillägga är att samtidigt som den sorgsna undertonen fanns med... så fanns det också värme, kärlek och acceptans. Och ett grymt spännande soundtrack - egentligen borde jag redan då begripit att steppscenen i slutet bara var en helt logisk följd av filmens rytmiska musiktema. All in all var det alltså en film att gilla och jag kommer att bära den med mig ett tag! Ära vare public serviceteve!

Nu ska jag klä mig klart, borsta håret och leta upp min mp3spelare och ge mig ut en sväng.

Stay tuned, me lovely ones!

(Pssst! Läs gärna Tysta Tankar, också!)