... i vilken vår hjältinna funderar på offer

Var inte oroliga. Jag har inte för avsikt att utse något offer för någon illasinnad handling. Jag har inte heller för avsikt att offra mig själv på något obskyrt altare.

Men jag har just haft ett samtal med en vän/kollega om hur vissa vuxna människor väljer att gå in i - och stanna kvar i - en offerroll. Dessa människor förefaller ha en oförmåga att se sin egen roll i det som sker och likaså ha svårt att förstå kopplingen orsak -> verkan . De väljer att se allt från sin egen snäva horisont och skuldbelägger alla andra, och allt annat, för den situation de befinner sig i. De söker orsakerna till sitt dåliga mående utanför sig själva i stället för att blicka inåt. Med tanke på hur mycket tid de lägger på att skåda ner i sin egen navel är det ofattbart att de missar den springande punkten:

Man må ha hamnat i en prekär situation tillsammans med någon annan. Man må ha drabbats av sorg, lidande, orättvisa och vrede tillsammans med någon annan.

Men det är bara man själv som kan ansvara för hur man mår.

Ens mående kan aldrig vara/bli någon annans ansvar. Befinner man sig i en ohållbar situation är det ens ansvar som vuxen att få en ändring till stånd och jag tror - grundat på min egen erfarenhet - att det är ens förbaskade skyldighet att göra det. Ens skyldighet mot sig själv, i första hand, men också gentemot omgivningen. Att ta vara på sig, se till att man mår bra. Inte på bekostnad av andra, givetvis, men inte heller enbart med hjälp av andra. Man måste hitta sin egen inre styrka och drivkraft.

Samtidigt är det ju lättare att göra detta om man har Riktiga Vänner som kan stötta, uppmuntra, pusha och dessutom ärligt tala om för en när man är ute och cyklar... Ja, det är rent av ovärderligt! Men bara som stöd - man kan inte hänga upp sitt mående på Vännerna, heller.

Jag har mycket bestämda åsikter om detta och skulle kunna docera en bloggmeter, eller två, ganska lätt. Jag har ju själv varit där - i offerrollen. Jag trodde mitt dåliga mående berodde på mina barns far och hans alkoholism och den absolut jävliga situation som utvecklades på grund av den.

Det var först när jag insåg att jag hade allt ansvar för mitt eget mående och liv som jag också såg att det faktiskt var möjligt för mig att göra något åt det hela. Jag kunde inte få honom sluta dricka, men jag kunde ta mig själv - och barnen - därifrån. Insikten fick mig att hitta den inre styrka jag behövde för att faktiskt lämna honom och starta upp ett nytt liv. Jag behövde inte honom för att må bra - jag kunde må bra i mig själv. Han, å andra sidan, fick också börja ta ansvar för sitt liv och sitt mående, när jag inte längre gjorde det. (Hur han lyckades med det utvecklar jag inte här.)

Jag bidrar gärna till att få andra att må bra. Jag tycker om att göra det! Jag är gärna med och bär på mina barns och mina Vänners sorger - och glädjeämnen! Men det är inte detsamma som att jag tillåter någon att lägga över hela ansvarsbördan på mig. Icke, sa Nicke.













(Choose life! :-))