... i vilken vår hjältinna läser Leonard Cohen igen

Intensiv dag, idag. Fullt upp på lektionerna, samtal med kollegor, skrivande av omdömen för nior som riskerar att inte nå målen i mina ämnen, samtal med bekymrade föräldrar i telefon (10 minuter innan en lektion och helt oförberett kan jag faktiskt inte redogöra för hur det går för en enskild mentorselev - som jag själv bara har i historia - i alla ämnen och hur en lärare kan tänkas ha bedömt ett skrifitligt prov etc etc blah blah... men jag ansträngde mig att säga det på ett snyggt sätt) och en del minglande i korridorerna.

Nu har jag slackat, tränat, duschat, ätit en god middag (potatis, morötter, rödlök, paprika och tomater får sakta mjukna i ugnen tillsammans med några stänk olivolja, lite timjan, salt och grovmalen svartpeppar), småmsnat med Bästaste A och slackat lite till. Jag hade ju tänkt att jag skulle kolla Klass 9A, men orka, liksom. Jag får kolla det på nätet vid tillfälle! Känns som att det skulle vara läge för att kura ihop under fluffsiga duntäcket och läsa en stund och sedan glida bort...

Jag funderar på om jag ska ta Simone de Beauvoirs veritabla tegelsten Det andra könet med mig i sängen eller om det ska få bli den tunna, vita, ljuvliga av Leonard Cohen - The Energy of Slaves...

Vilket låter skönast:

Come down to my room
I was thinking about you
and I made a pass at myself

eller:

Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och det är inte nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket bläck att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten något problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor?

Enkelt val. Lilla vita i sängen. Stora tunga vid köksbordet. Så får det bli.

G'natt me lovely ones.