... i vilken vår hjältinna funderar på om det är tanken som räknas

Enligt Stefan Einhorn, som jag såg intervjuas av Fredrik Lindström igår (Kunskapskanalen är kanon, Cal!), så är det inte alls tanken som räknas, utan handlingen. Jag kan köpa det, faktiskt. Mina medmänniskor, nära som mindre nära, blir knappast upplyfta eller hjälpta av att jag tänker på dem. Men kan jag göra något positivt, om det så bara är att säga att jag tänker på dem, eller finnas där för att lyssna, uppmuntra eller göra något snällt (jag gillar Fredriks inpass om att ordet snäll inte alls är relaterat till enfaldiga, idisslande kor utan att det är härlett från snille!) så är det något positivt. Kanske är det därför jag blir så frustrerad när någon jag bryr mig mycket om inte mår bra, eller har bekymmer av något slag? Jag vill göra något, men det är inte alltid det låter sig göras. Likadant när det gäller mina barn. Där tror jag helt på den goda handlingens princip, liksom tanken att saker jag gör som kanske inte ger utdelning som är synbar för mig kanske ger utdelning på annat håll och s a s fyller på världspotten av snällhet (i dess rätta mening - jag är faktiskt lite rädd för kor, de är lömska varelser).

Exempel: Framförallt mina två äldsta har varit ute en del och sett sig om i världen. Matilda var bara 19 när hon reste iväg ensam till Cooköarna och sedan Nya Zeeland. Vänner till mig undrade hur jag kunde sova på nätterna. Men jag inte bara sov på nätterna, jag sov gott. Dels har jag ju alltid försökt se till att mina barn vuxit upp till självständiga människor (och i vissa avseenden har jag lyckats, även om viss finslipning kvarstår på sina håll... :-)) och dels velat utrusta dem med god självbevarelsedrift parad med sunt förnuft. Så jag var inte alls orolig, faktiskt. Dessutom; om det nu vore så att mitt Hjärta låg strypt i ett dike, eller hamnade i rejäl knipa med mindre fatal utgång, på Nya Zeeland, så skulle hon inte vara hjälpt av min oro, i sig.

Däremot tänker jag ofta att om jag gör snälla saker mot andra - fullständiga främlingar, rentav - så kanske någon annan därute i vida världen gör något snällt för någon som för dem är en fullständig främling, men som råkar vara mitt barn, eller någon annan jag bryr mig väldigt mycket om. Det är ganska så i linje med de tankar Stefan Einhorn har, om jag uppfattade honom rätt.

Handlingar är dessutom konkreta, reella. Tankar är mer luriga - ibland blir de inte mer än just... tankar. Och då riskerar de att falla platt.

Idag hade jag tänkt att jag - efter dryga 3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln och därefter följande dusch och frukost och lite pysslande - skulle ta med mig min lilla digitalkamera och ta en skön vårpromenad i solens sken (jag låtsas att det är vår, fast jag vet att vi bara nått hälften av mars, än), uppe i Krysseboda. Men det blev inte så. Istället fann jag mig ångandes på i jävelfart (varför kan jag aldrig göra något normalt?) och plötsligt hade jag klippt 8 km på en timme. Det är rätt bra fart, det. Och inte ett kort blev taget. Det blir inte alltid som jag tänkt...