... i vilken vår hjältinna njuter en Skön Söndag

Sitter i min soffa. Knaprar på några kex. Datorn kör en absolut tokblandad låtlista (tack Lillmysen och tack Bästaste A!) där Bob Marleys Don't Rock the Boat avlöses av Bobby Blands Ain't No Love In the Heart of the City som avlöses av Blood Sweat & Tears, Governor Andy, Frank Zappa osv. På teven jagar en lejonflock några stackars zebror (visste ni att de bara ser svart-vitt? Zebrorna, alltså...). Ute är det jämngrått disktrasväder men i min soffa är det varmt och gosigt. Några ljus är tända på bordet och bredvid mig (Åh! Här kommer BS&Ts I Love You More Than You'll Ever Know... Ljuvligt!) ligger Lena Einhorns bok Ninas resa. Inget litterärt mästerverk, men ett intressant dokument över fruktansvärda händelser det inte riktigt går att greppa, inte ens om man är utrustad med en fantasi större än Globen.

Min hals värker lite och jag försöker bestämma mig för om jag ska laga mig en stor mugg te spetsad med en gnutta honung, eller om jag ska ta en rejäl singelmalt istället?

Bästaste A körde hemåt för ett tag sedan och det kändes lite vemodigt, som alltid. Det är då själva fan att jag ska bo så avigt till. Får ordna till det framöver.

Vi har promenerat, ätit gott, lyssnat på skön musik, druckit gott (igår kväll drack vi Piña Coladas och kollade gamla festivalbilder - och jag längtar till sommaren så det värker), pratat massor, massor, massor och njutit av den frid och ro som jag känner finns här hemma hos mig, nu.

En skön sak med en Vän som Bästaste A är att man inte behöver prata hela tiden. Man behöver inte göra grejer hela tiden, heller. Det räcker så gott med att bara vara.

Det ska jag fortsätta med nu, tänkte jag.

Jag har så mycket tankar att tänka, så mycket känslor att fundera över och sortera. Men ett vet jag; jag är på uppstuds nu. Det har varit en tung och jobbig höst/vinter där jag dränerats å det grövsta på alltför mycket energi - energi jag behöver använda själv. Eller skänka till dem som förtjänar det - inte bli bestulen på...

Men nu är min energi på väg tillbaka. Jag känner lust igen.

De senaste 6-7 åren har varit en enorm resa och resan är allt annat än över. Den fortsätter. Den får helt enkelt inte stanna upp. Stagnation är långsam död. Jag vill fundera på åt vilket håll jag ska ta mig nu och vad jag ska göra... Jag känner lust igen. Lust på livet.

Och här får ni Bobby Blue Bland. Själv fick jag honom av Bästaste A. Puss på dig, du Vänners Vän!

Stay tuned, me lovely ones.