... i vilken vår hjältinna lekt och haft spel

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är världens tredje längsta ortsnamn. Killarna i engelskanian tyckte det var en massa konstiga och krångliga ortsnamn i det nationella prov från 2004 som vi övade i idag, i vårt boot camp. Så medan de svettades med läsförståelseuppgifterna googlade jag upp ordet och skrev det på tavlan. Vi försökte uttala det en stund, men gav upp.

Jag hade fler nior i engelska sedan (större grupp) och jag hade lovat dem att vi skulle köra lite Hangman mot slutet av lektionen. Tjejerna i gruppen är lite... knepiga. De är ytterst ovilliga att yttra sig - även på svenska - och sitter mest och fnittrar trots flitiga försök, från min sida, att dra in dem i samtalen. Följaktligen gick det knappt att ens få ur dem enstaka bokstavsförslag till de ord som framförallt J ville ha fram, på whiteboarden. Ord som - givetvis! - mestadels var metalbandnamn eller - ännu hellre - sexuellt relaterade. Men han rodnade sött när han undrade varför han var tvungen att vara tyst en stund medan jag försökte få tjejerna att sticka en syl i vädret (märkligt talesätt, förresten...) och jag svarade att "Since you've got a dick you get space enough here and everywhere else..." (vilket i sammanhanget inte var särskilt bryskt sagt, trots att det kanske verkar så här - han är "man" nog att ta det på rätt sätt).
Han blir betydligt mer provocerad när jag säger att "why do we speak of drummers as if they're actually musicians...?" ;-)

Sista lektionen spelades det Rappakalja. Sista vändan med den gruppen (Elevens Val - svenska) så jag tänkte hitta på något vi inte gjort tidigare. Det blev faktiskt mycket uppskattat!

Förra veckan fick jag ju ett jobbmejl som gjorde mig minst sagt förbannad. Idag fick jag ett roligare:
"Hej

Nu har jag och Christer gått igenom de intresseanmälningar till datorer som lämnades in. Tyvärr kunde inte alla få en dator den här gången men glädjande nog så har vi, i stället för 7, 10 stycken datorer tillgängliga. De som har prioriterats en dator den här omgången är:

Sari S
Magdalena O
Kristina S
Mia I-N
Mikael H
Mari S
Bosse A
Ing-Marie D
Ulrika A
Bobby W

Era namn har skickats till IT-enheten som kommer att förbereda dessa.
När det är klart återkommer jag.

Mvh/Daniel"

JÄJ! Det var inte en dag för tidigt. Jag jobbar inte precis på landets datortätaste skola, men det här är ett steg i rätt riktning. Nu kanske jag kan köra alla de där tuffa IKT-grejerna jag tänkt. Eller inte... jag har fortfarande ingenting att visa grejerna på. Vi kan ju knappast sitta samlade runt laptopen. Men varje tusenmilaresa börjar med ett första steg, så... :-)

På lunchen idag hastade vi ut, vännen/kollegan I och jag och gick Kryssebodarundan med rekordhastighet. Så jäkla skönt att komma ut i friheten, den friska luften och vårsolen! Ljuset är verkligen på gång nu och det bidrar till att jag blir piggare och gladare än på många länge.

Väl hemma såg jag att Bästaste A skrivit om sin motionscykel på msn och det inspirerade mig att släpa in min egen jävelmotionjävelscykeljävel i vardagsrummet och parkera den framför teven, Det är enda sättet att stå ut med cyklandet; att kolla på teve/film samtidigt. Annars blir jag så uttråkad att jag faller av, och med den fart jag håller vore det inte nådigt... ;-) Sålunda vältränad och lagom trött, samt nyduschad, intog jag en måltid på pasta och grönsaker och funderade över saker och ting.

Det jag funderade över är hur man kan tro att man faktiskt känner någon (denna "någon" kan t ex vara en man man lever med...) och sedan kan det gå upp för en att man egentligen inte känner personen alls. Nya sidor är alltid spännande och intressant att upptäcka hos sin partner (och att få lov att göra det, liksom att visa nya sidor av sig själv, är en förutsättning för att en relation ska kunna hållas vid liv och utvecklas!), men det är bra om dessa är av någorlunda positiv art. Det är värre om man (jag, alltså) upptäcker sidor som man (fortfarande jag) inte kan leva med. Sidor som sätter kärleken ur spel totalt, som sakta maler ner den - bit för bit - tills det enda som återstår är lite fint mjöl som förflyttas av minsta vindpust och inte efterlämnar några spår.

Nu blir det lite trassligt, känns det som. Givetvis har den uppbrutna relationen lämnat spår. Konstigt vore det ju annars. Men spåren av kärleken känns som de är borta. Det som finns kvar är minnen och av någon märklig anledning är det inte längre det roliga och fina, eller det vackra och sköna, som ligger och guppar i tankarna (pun intended!) - utan allt det svartsjuka, elaka, sårande, tanklösa, uträknande, kränkande, instängande, nedsättande, beräknande, osunda. Och de minnena finns ingen anledning att klänga sig fast vid.

Lyckligtvis har jag inte anlag för bitterhet. Jag ångrar inget och då är det svårt att bli bitter. Gjort är gjort och det gäller att försöka dra med sig någon lärdom ut i livet, bara. Låter det klämkäckt? OK. Det bryr jag mig inte så mycket om. Det är så jag funkar. Jag ser sällan bakåt - det ger så lite. Jag har blicken mot horisonten och det är förvånansvärt vad det gör för balansen! Jag är på resande fot igen. Just nu färdas jag lite planlöst omkring, utan karta och kompass, förlitande mig till min överlevnadsförmåga och mitt goda lokalsinne. Framöver kan det vara dags att ta ut riktningen. Men jag har ingen brådska. Jag är ung. Jag hinner.












(Viktiga anteckningar från mötet med arbetslaget...)