... i vilken vår hjältinna berättar lite om sin helg

Att sätta sig på tåget i Emmaboda i fredags eftermiddag var en nästan surrealistisk upplevelse. Givetvis skulle det strula till sig också och tåget stod stilla i nästan 50 minuter, utan någon som helst information om varför, innan det började rulla ut. Bort. Hem.

Jag var ganska trött efter en intensiv och späckad vecka och trodde jag skulle somna ganska snabbt, men det fungerade inte alls. Jag var nog alldeles för uppskruvad och hade för mycket som snurrade i mitt huvud. Torsdagskvällens roliga after work med 8-9 kollegor och vin, mat och lite bowling trängdes med tankar kring avsked, olika elever och arbetskamrater och seriösa försök att greppa att jag faktiskt var på väg. Att det jag så länge velat slutligen blivit verklighet. Så många tårar och kramar och lyckönskningar och löften om att hålla kontakten likväl som rensning av datorn, inlämning av nycklar och andra sista-minuten-grejer. Jag försökte läsa vidare i Zac O’Yeahs Mahatma men det gick inget vidare. Mestadels satt jag och blundade och lyssnade på strömusik i iPoden.

Mer än en timme försenad kom jag hem. Jag har svårt att riktigt fatta att jag är här nu. Här för att stanna och att detta är hemma men samtidigt har jag mina välbekanta saker runt omkring mig och i slutet av resan, som avrundades med pendeltåg och ensam väntan i en tom busskur i kvällskylan, väntade tända ljus, lite gott att äta, några glas vin och mys. Det kändes verkligen som att komma… hem.

Lördagen förflöt stillsamt med sovmorgon, sen frukost, lite läsning och pyssel och sova middag en stund. Frampå kvällskanten lagade vi middag och sedan åkte den mystiske P in till Globen för att kolla Judas Priest med några kompisar. Själv diskade jag undan, och la mig sedan i badkaret en stund, med Nick Drake och några tända ljus. Livsnjut, det också. Visst hade det varit roligt att åka in, jag också, men vi kom på det lite väl sent och egentligen var det rätt skönt att bara vara hemma och softa. Det har varit ganska mycket farande och flängande på sistone.

Söndagen väckte mig med minusgrader och strålande sol. Jag kände mig helt utvilad, lagade en kanna kaffe och bredde mig några knäckemackor och sålunda styrkt tog jag sedan kameran och gick på promenad i vintervädret. Jag har verkligen skog vid husknuten och valde en stig jag gått förut. Det kändes lite ovant att höra en massa fågelkvitter konkurrera med ljuden från en stor trafikled i närheten, liksom en och annan sirén från något utryckningsfordon. Efter en bit valde jag en väg ner mot Drevviken där det var plogat och ganska många skridskoåkare. Jag blev så grymt sugen på att åka, jag också.














Till nästa vinter ska jag ha skaffat mig ett par långfärdsskridskor. Tänk att bara glida fram och sedan pausa någonstans med varm choklad, ostmacka och apelsin. Ljuvligt. Det blev en fin promenad och så snart det bara blir lite mindre isigt kommer det att bli en perfekt joggingrunda! Jag var ute och gick i nästan två timmar (tog även en sväng genom lite mer bebyggt område för att reka lite) och sedan var det skönt att komma hem, dricka en stor mugg kaffe och smarra i mig ett par cookies.

Resten av dagen förflöt lugnt och fint med lite plock och pyssel, samt tvätt. Medan tvätten gick tittade jag på filmen om Olle Ljungström på SVT2. En mycket sorglig och rörande film om en man som verkar vara väldigt olycklig. Som inte får riktigt styr på sitt självförbrännande liv, samtidigt som han skriver fantastisk lyrik och är en underbar sångare, med sin sköra, ja nästan spröda, röst. Programmet går i repris på onsdag också, och jag tänker se det igen.

Min första arbetsdag – igår, alltså – är helt klart värd en egen blogg. Kanske kommer den senare idag – kanske inte.

Stay tuned me lovely ones!