onsdag, mars 04, 2009

... i vilken vår hjältinna kickat igång

Nytt jobb. Spännande. Pirrigt. Ju närmare tunnelbanetåget förde mig min nya arbetsplats, ju mer nervös blev jag. Den enda nyckel jag fått passade inte i låset till porten så jag ringde min arbetslagskollega Marianne som anlände strax efter, på cykel. Rödblommig och energisk. Jag fick en välkomstkram och sedan gick vi in tillsammans med Kia som också anlänt.

Sedan rullade min första arbetsdag på i 180 knyck. Innan jag visste ordet av var det dags att traska bort till t-banestationen och åka hem igen. (Hem… jag tycker om det ordet och mer och mer känns passande…) Då hade jag hunnit få nycklar och lösenord och ha möte med min nya chef och installera mig så smått vid min nya arbetsplats (som är dubbelt så stor som den jag haft tidigare) och äta lunch (pedagogisk lunch varje dag – verkligen trevligt och vettigt!) och ha lektion och vara på måndagsmorgonmöte och fika och dricka många muggar kaffe och börja lära känna några av mina nya elever och kolla in en del material och fundera på vad jag vill göra och hur och när och dessutom få information om diverse rutiner och läa mig namnen på mina nya kollegor och de elever som dök in och få några mentorselever mig tilldelat och ungefär en triljard andra saker. På väg hem ringde Peter och ville bara säga att han är i stan och ska vi ses och käka middag någon kväll, kanske? Och jag var glad att han var minst lika trött som jag (han hade kört upp från Malmö på natten och sedan kört direkt till sitt jobb) så att jag bara kunde åka hem och fixa mig lite mat, ringa till min mystiske P, prata lite med Jenny också i telefon och sedan ramla i säng och somna innan huvudet hunnit landa på kudden. Peter och jag tar vår middag om ett par veckor, istället. Förhoppningsvis är jag inte riktigt så trött då…

Igår tog jag hand om killarna själv, på förmiddagspasset, medan Marianne hade planeringstid. Vi jobbade med engelska och jag tror vi kommer att trivas fint med varandra. Några fattas men samtidigt är det ju en förmån för mig att få bekanta mig med några få i taget. Vi hinner prata, de får visa mig vad de kan och vi kan diskutera vad de vill prioritera i sin inlärning och hur vi ska jobba för att nå dit. Efter lunch åkte jag till Tensta gymnasium för att hämta ut min arbetsdator, få ID-kort och lite sånna goa grejer. När det var klart var det knappast idé att åka tillbaka till jobbet så jag åkte hem för att förbereda lite inför esten av veckan. Dock tog jag tillvara en av arbetskamraternas tips och passade på att köpa vin till helgen, på systemet i Tensta. ”Där är man garanterat enda kunden i butiken”, sa hon. Och det var helt rätt! Det var kassörskan, en vakt och jag. Bara att glida in, ta sin låda Lindemanns och betala i kassan och gå ut. Hela operationen kan inte ha tagit mer än 2 minuter. Me like!

Sedan var det skönt att landa hemma, laga te och bre några knäckemackor och prata lite i telefon. Jag hann plocka lite i tredjerummet också. Jag vet inte vad jag ska kalla det där rummet… Gästrummet? Arbetsrummet (vad ska jag arbeta med där?)? I kväll ska jag gå ner till förrådet med tomma kartonger och annat och möblera klart det.

Jag är sugen på att åka till IKEA och köpa min soffa och min Billy H Björk och lite annat småplock. Jag behöver någon lampa och någon växt som kan ersätta dem som frös ihjäl i flytten. Om jag hinner få presentkortet från gamla jobbet så kanske jag åker dit på torsdag eftermiddag. Kanske. Jag får se.

Vet ni… jag har bara bott här några dagar… men… jag känner att det kommer att bli bra, det här. Riktigt bra. Det är så lugnt och skönt här runtomkring där jag bor och vill jag ha lite mer ”puls” så är mitt-i-smeten inte långt borta. Jag kommer att vänja mig vid att pendla till jobbet – jag läser och/eller lyssnar på musik eller bara sitter och slirar lite. Spanar på mina medpassagerare i smyg. Idag har jag bedrivit sko- och stövelspaning. Jag noterar att många har väldigt snygga och smäckra träningsskor. Mina Reebok, som är så sköna att gå i, ser klumpiga ut. Snyggast idag var ett par svarta mockastövlar med lite klack och riktigt höga skaft, med nervik. Fulast: ett par mellanbruna Peter Panstövlar. Jag trodde inte sådana fanns längre. SÅ 1983…

Jag läser i den extremt lokala blaskan Mitt-i (antagligen motsvarigheten till Emmaboda Tidning, även om den förra täcker ett område på några hundratusen invånare) och noterar en artikel om Kebnekajse, de gamla proggrävarna. De spelade på Fasching i fredags, men jag hade verkligen inte ok att ens tänka på att se dem. Får istället bärga mig till den 6 juni, då de spelar på Sweden Rock! Det blir en konsert att se fram emot – en av de få jag är verkligt taggad inför! Dessutom har närmaste matbutiken (och den är nära) extrapris på fransyska (jag tror jag ska laga en örtagårdsrostbiff i helgen) och revbensspjäll (kanske skulle jag fetta ner ugnen rejält också? ;-)).

1 kommentar:

Anonym sa...

Kul att höra att verkar bra! Och rulla igång snabbt. Hoppas även få komma på besök snart! Malin