Åtminstone känns det så. Det är skitkallt - även inomhus och mina fingrar är helt iskalla och stela. Ni vet sådär att det enda som kan få dem varma är att lägga dem mot någon annans varma rygg... ;-) Elementen är nästan döda och fläktsystemet blåser ishavsvindar rakt in i arbetsrummet. GAH!
Om en halvtimme taggar* jag, men under tiden spelar killarna (tjejerna gick hem tidigt) pingis och tvingar mig att lyssna på en hiphopisch version av Livin' On a Prayer på brutalvolym. Mellan varven kikar de in i mitt arbetsrum och pratar lite. Vill bli sedda och hörda. och det blir de - de är rätt goa hela bunten, faktiskt. jag gillar dem och sakta, men säkert, börjar jag känna att det i flera fall är ömsesidigt. Jag blir verkligen, som chefen sa på anställnings-intervjun, inte alls bara lärare utan lika mycket vuxen kompis, extramamma, kurator, levande uppslagsbok, påhejare, bollplank, mentor, lekledare, inspiratör och hundra andra saker. Och de blir en sorts barn till mig. Under min lärarkarriär har jag hela tiden fått veta att detta är ett ytterst oprofessionellt förhållningssätt, men här hos oss låter vi sådana befängdheter fara och flyga och struntar i mycket av det vi fick oss itutat på lärarutbildningen.
Så... andan är varm och skön här, men fysiskt är jag snart helt nedfrusen. Ska laga mig en balja hett te innan jag gittar*. Snabbt hem, slänga in kassen med jobbgrejer, vin köpt i all hast på lunchen samt mina nya svart/metallic guld Nike Steady som jag ska ha på gymmet i stället för mina löparskor som ju snart ska få bekänna färg utomhus.
Vi hörs, me lovely ones!
Om en halvtimme taggar* jag, men under tiden spelar killarna (tjejerna gick hem tidigt) pingis och tvingar mig att lyssna på en hiphopisch version av Livin' On a Prayer på brutalvolym. Mellan varven kikar de in i mitt arbetsrum och pratar lite. Vill bli sedda och hörda. och det blir de - de är rätt goa hela bunten, faktiskt. jag gillar dem och sakta, men säkert, börjar jag känna att det i flera fall är ömsesidigt. Jag blir verkligen, som chefen sa på anställnings-intervjun, inte alls bara lärare utan lika mycket vuxen kompis, extramamma, kurator, levande uppslagsbok, påhejare, bollplank, mentor, lekledare, inspiratör och hundra andra saker. Och de blir en sorts barn till mig. Under min lärarkarriär har jag hela tiden fått veta att detta är ett ytterst oprofessionellt förhållningssätt, men här hos oss låter vi sådana befängdheter fara och flyga och struntar i mycket av det vi fick oss itutat på lärarutbildningen.
Så... andan är varm och skön här, men fysiskt är jag snart helt nedfrusen. Ska laga mig en balja hett te innan jag gittar*. Snabbt hem, slänga in kassen med jobbgrejer, vin köpt i all hast på lunchen samt mina nya svart/metallic guld Nike Steady som jag ska ha på gymmet i stället för mina löparskor som ju snart ska få bekänna färg utomhus.
Vi hörs, me lovely ones!
*sticker, alltså
Inlägg
1 kommentar:
Det slår mig ganska ofta, när jag läser dina inlägg, att du förefaller ha hittat helt rätt arbetslplats.
Jag tror du är en av lärarna som eleverna kommer minnas. En som de kommer, om tio-tjugo år - i förbifart - säga "en lärare jag hade sa en gång..." och hänvisa till innan de för något du lärt dem vidare till någon annan.
Och jag tror alla kan hålla med om att de opersonliga, professionella lärarna är de första man glömmer.
De man minns är de som säger allt det där de egentligen inte ska säga. De som lämnar det de håller på med för att erbjuda lite tröst under rasten när en annan lärare satt dåligt betyg och fällt elaka kommentarer. De som ser att ibland har eleverna rätt och lärarna fel och att alla i skolan är människor.
Skicka en kommentar