Det är grejer i mitt hem. En massa grejer. Överallt. Skor och stövlar, kassar och väskor, sladdar och telefoner och en till dator och handdukar och kläder och böcker och tidningar och... grejer. Detta är vad man normalt har i ett hem, jag vet, men inte i de här mängderna (inte hos mig) och inte på alla möjliga, och en del omöjliga, ställen. Jag är under belägring, helt enkelt. Dock inte av Djengis Khans horder (jag läser nu del två i Conn Igguldens serie - Lords of the Bow) utan av tre av mina fyra barn. Faktum är att det är ganska trevligt att vara belägrad på det här viset. Jag önskar bara jag kunde vara hemma lite mer.
Igår slutade jag dock lite extra tidigt och mötte upp Matilda och Linus på centralen där vi tog en god fika och inväntade en av Matildas bästisar, in transit mot Rwanda där hon ska göra en studie. Linus och Matilda hade redan hunnit traska på söder lite, så efter fikan åkte vi hem och lagade middag. Traditionen bjuder att det även ska ätas kålpudding vid belägring, så det gjorde vi. Sedan bara hängde vi. Läste, Linus grejade med sin nya telefon, Johanna spelade något onlinespel och alla slötittade på teven där vi, förutom guldserien Bullar av stål, såg en dokumentär om en dansk läkare och hennes arbete i Läkare utan gränser. Intressant och hemskt att bli påminda om hur privilegierade vi faktiskt är, trots finanskriser och vinterkräksjukor och vad det nu kan vara, i västvärlden. I skrivande stund dör små barn i parti och minut av något så "banalt" som diarré. Något som skulle kunna undvikas, faktiskt, om inte världen i stort vore så girig och självisk. Och kvinnor våldtas som en vardaglig rutin i gerillakrigföring... Det är en sjuk, snedvriden och ondsint värld vi lever i. Och en varm, ljuvlig och fantastisk. Det hemska är att det inte är alla förunnat att få del av den senare. Men vi kan alla göra något för att utjämna litelite och göra det möjligt för åtminstone några att få ett något drägligare liv. Vi inte bara kan - vi ska. Vi måste. Det är vår jävla skyldighet.
Igår slutade jag dock lite extra tidigt och mötte upp Matilda och Linus på centralen där vi tog en god fika och inväntade en av Matildas bästisar, in transit mot Rwanda där hon ska göra en studie. Linus och Matilda hade redan hunnit traska på söder lite, så efter fikan åkte vi hem och lagade middag. Traditionen bjuder att det även ska ätas kålpudding vid belägring, så det gjorde vi. Sedan bara hängde vi. Läste, Linus grejade med sin nya telefon, Johanna spelade något onlinespel och alla slötittade på teven där vi, förutom guldserien Bullar av stål, såg en dokumentär om en dansk läkare och hennes arbete i Läkare utan gränser. Intressant och hemskt att bli påminda om hur privilegierade vi faktiskt är, trots finanskriser och vinterkräksjukor och vad det nu kan vara, i västvärlden. I skrivande stund dör små barn i parti och minut av något så "banalt" som diarré. Något som skulle kunna undvikas, faktiskt, om inte världen i stort vore så girig och självisk. Och kvinnor våldtas som en vardaglig rutin i gerillakrigföring... Det är en sjuk, snedvriden och ondsint värld vi lever i. Och en varm, ljuvlig och fantastisk. Det hemska är att det inte är alla förunnat att få del av den senare. Men vi kan alla göra något för att utjämna litelite och göra det möjligt för åtminstone några att få ett något drägligare liv. Vi inte bara kan - vi ska. Vi måste. Det är vår jävla skyldighet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar