... i vilken vår hjältinna känner sig lite omskakad

Vaknade tidigare i morse av att sängen liksom hoppade till samtidigt som det dundrade ute på balkongen som om något stort och tungt fallit på räcket, ungefär. I tillståndet mellan dröm och verklighet visste jag inte om det verkligen hänt, men jag gick i alla fall upp och kikade ut på balkongen för att se om det låg någon där, eller kanske på backen nedanför. Men allt såg vanligt ut och jag tänkte att jag kanske bara drömt. Men när jag slog på teven sa de på nyheterna att det varit ett skalv i Skåne. Det var det jag hade känt.

Tredje gången jag känner något sådant. Senaste gången var i Falkenberg på 90-talet. En kväll lät det som att pannan skulle explodera nere i källaren. Det dundrade som fan och huset bara vibrerade. Först sprang vi ner i källaren för att kolla, och sedan gick vi ut. Då stod grannarna på gatan och var lite hispiga...

Första gången var jag sju år och bodde på sjunde våningen på Orrholmen, i Karlstad. Jag minns att allt bara skakade. Fönsterrutorna skallrade och det kändes som att huset svajade. Jag minns det väldigt tydligt eftersom jordbävningar var något av det jag var allra räddast för när jag var liten. Ganska irrationellt men barn kan inte alltid sortera ut vad som kan vara rimligt eller ej. Jag vet att jag - när jag var ännu yngre - såg en film där en jordbävning inträffade och hus föll och marken sprack upp och människor föll ner i sprickorna och skrek och dog och vatten- och gasledningar gick av och det brann och det var helt enkelt bara jätteläskigt för en kanske femåring, typ. Nu i efterhand tror jag att det var någon spelfilm som handlade om den stora jordbävningen i San Francisco 1906.

Varje kväll när jag skulle sova lovade jag mina föräldrars Gud att jag skulle bli jättesnäll om han bara såg till så det inte blev några "jordbävningar, jordskalv och jordskred" (jag säkrade upp lite för genom att gå igenom de farliga alternativ jag hade hört talas om... ;-)). Nu blev det ju inte det men jag har väldigt svårt att tänka mig att det var Guds förtjänst - eller att jag faktiskt lyckades med mina snällavsikter - eftersom det under den tiden inträffade flera riktigt stora jordbävningskatastrofer runt om i världen, med massor av dödsfall som resultat... Det vore ju rätt förmätet av mig att tro att han t ex lät några hundratusen kineser dö, för att rädda mig. Det är t o m en äcklig tanke. Funkar Gud så är det lika bra att han fortsätter vara hittepå.

Nu ska jag strax borsta tänderna och fejsa jobbarkompisarna. Av gårkvällens smsskörd har jag förstått att ryktet om min frånvaro igår har spritt sig och flera verkar veta att jag varit på jobbsök. Oh well...

Have a nice one, me lovely ones.