... i vilken vår hjältinna räknar ner

Egentligen är det ju lite sent att räkna ner. Det är ju bara tre dagar kvar till jullovet. Varav två schemalagda dagar. Vi rundar av, kollar filmer och försöker göra trevligheter. Typ. Det känns bara sisådär. Vissa lektioner skulle kännas bättre att ställa in, men så gör man ju inte...

På fredag är det dragkampsturnering på förmiddagen. Jag ska inte vara med i lärarlaget i år. Inte med min onda arm. Den gör iofs inte så ont så ofta längre, men jag vill inte riskera att få tillbaka det. Jag får heja från läktaren, istället. Coacha min mentorsklass. Och plocka ihop mina grejer.

På kvällen blir det fest! Gött!

Jag lever ett privilegierat liv. Det gör du också. Alla gör inte det. Jag läser i senaste numret av ETC om hemlöshetsindustrin. Om hur det läggs massor av pengar på att hålla ungefär 17 000 hemlösa under armarna på allehanda välvilliga, men till intet förpliktigande, sätt. Pengar som faktiskt skulle räcka till att bygga bostäder och kunna ge Sveriges alla hemlösa något av det mest grundläggande av allt; en egen bostad... ett eget hem. Jag undrar varför det inte görs..?

Jag köper julkappar till mina barn. Det gör jag. Men vi svenskar lägger mer pengar på julklappar än vad det skulle kosta att bygga de bostäder jag skrev om i förra stycket.

Att ha en egen bostad... ett ställe där det är varmt och torrt och bekvämt och där man kan stänga dörren om sig och rå sig själv - är något av det mest grundläggande som finns. Vi (ja... Sverige, alltså) har undertecknat och ratificerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och där ingår att ha en skälig boendestandard. Det känns inte alls som att frälsishärbärgen och hårt reglerade försökslägenheter sorterar under den paragrafen...

Något för oss att fundera på, me lovely ones...