... i vilken vår hjältinna minns en decemberdag för 28 år sedan

Jag och BF var ganska nygifta. Vi var mellan två lägenheter - och städer - under några veckor och kamperade i brorsans rum hemma hos mina parenteser. Jag satt vid köksbordet och åt en macka när radionyheterna rapporterade att John Lennon blivit skjuten på öppen gata. Det kändes som en fet smäll i magen. Och nu är det 28 år sedan.

John var ju den vars röst var den allra skönaste av Beatlarnas. Kolla bara här i gamla Twist and Shout:

För att inte tala om underbara Revolution:

John må ha gjort alldeles lysande sologrejer; för mig är - och förblir - han The Beatle... vilket slutligen bevisas genom en av de allra, allra ljuvligaste - Norwegian Wood:


Syrran ringer. Lite julklappsråddande på tapeten. Och hon berättar om att Wiggo, 5 1/2, haft svårt att somna sista kvällarna. Hon återger gårkvällens samtal på sängkanten:

- Mamma jag är lite rädd för operationer och sånt...
- Men det behöver du inte vara.. du ska ju inte opereras...
- ... måste jag följa med dig till kajuten imorgon när du ska ta bort stygnen?
- Nej, du behöver inte alls följa med till akuten imo...
- ... och så vet jag inte vad "transformera" heter på engelska... vet du det..?
- Hmm... kanske heter det...
- ... och så tänker jag på dinosaurerna... du vet... dom levde ju på kritatiden... men dom kom väl
inte från Kreta..? Fast... det rimmar förstås...

Haha! Med de racertankarna är det ju klart som korvspa' att killen inte kan varva ner och somna... :-D

Och Beatle nr 2 är/var såklart George Harrison. Så är det, me lovely ones. Så är det.