... i vilken vår hjältinna försonats

Vilken absolut skum känsla, att glida in på Konsum, köpa en tidning och heja på personalen som om det inte alls gått nästan fyra månader sedan jag flyttade.


















Traska bort till Konditori Fenix, med kontanter i plånboken och ha glömt att de ju installerade kortläsare sista tiden jag bodde kvar. Sitta på uteserveringen med fötterna på en stol, i solgasset, mumsa på en rejäl smörgås och dricka gott kaffe medan hantverkarna droppar in för sin dagliga frukost-med-skitsnack.



























(Vilande fötter)
Strax före tio gick jag bort till skolan... Gick in genom de där dörrarna som jag trott att jag aldrig skulle passera igen. Mötte städchefen Inga och fick en god pratstund - och några glada "hej!" från ett par kollegor jag missade igår kväll. Vek av till vänster och gick uppför trappan och in på mitt gamla arbetsrum (där Catharina numera huserar), som följande en snitslad bana. Ställde ifrån mig bagen och gick över till personalrummet där många var samlade för mysfika och smög fram och gav Sari en överraskningskram. Sari började förstås gråta lite och då blev jag också alldeles blank i ögonen och så kramades vi lite till innan vi ordnade anletsdragen. Älskade människa! Sedan tog jag mig en macka och en gästmugg kaffe. Såg till min oförställda förtjusning att Nina adopterat min gamla kaffemugg! Nu är den i goda händer!




















När fikat var över och de andra fortsatte överlämningskonferensen (Sari undrade om jag ville sitta med en stund, men jag avböjde - jag ville såklart bara vara med på de roliga sakerna!) fick jag låna min gamla arbetsplats och min gamla dator - och minsann om inte min inloggning fortfarande fungerar! Jag passade på att kolla lite mejl, uppdatera facebook och blogga en stund innan jag, i sällskap med Catharina (alltid lika omtänksam!), promenerade ner till byn för att ta tåget hem.



























(Catharina)
Det är en intressant och märklig sak... hur fina trådar spinns och ibland blir väldigt slitstarka. Jag satt på perrongen och solade och mumsade på lite lakrits och tänkte på att med en smula distans kan också en försoning komma och även om jag aldrig någonsin ska flytta tillbaka (rest assured, me lovely ones...) så kan jag nu ändå tänka på den där byn med ett litet leende i hjärtat, vid tanken på de goa människor jag fick förmånen att lära känna. De fint spunna trådarna må spännas ut ibland och hållbarhetstestas, men flera av dem kommer ändå aldrig att brista helt.


















Ingrid (bilden ovan), Sari, Bosse (bilden nedan), Catharina, Nina och ett par till kommer jag alltid att bära med mig - och vi kommer att ses igen, den saken är klar.



























Jag försökte tänka mig in i hur det faktiskt skulle vara att flytta tillbaka. Att bo där igen. Träna på gymmet. Springa min mil i skogen. Handla på Konsum. Gå till biblioteket. Ha de flesta vänner på annan ort (mina kollegor i all ära, men så mycket umgicks vi ju inte på kvällar och helger). Och jag kände att - precis som då, när jag verkligen bara ville finna en utväg (läs: jobb) därifrån - det enda som skulle kännas riktigt bra vore att vara tillbaka på mitt gamla jobb, med mina kollegor/vänner (detta helt utan att jämföra hur jag har det nu - det är en annan diskussion och jag trivs fint!). Inget skulle alltså vara förändrat till det bättre om jag flyttade tillbaka. Så... jag känner att jag valde helt rätt som drog upp bopålarna och flyttade hit, till Stockholm. Det känns mer rätt än någonsin. Och det är en fantastisk känsla!


















(Tjyvrökarbänken utanför kyrkan)
Jag satt där på perrongen, en ostlig vind sabbade min "frisyr", solen stekte på mina ben och jag tänkte inte "hejdå för alltid, Emmajävlaboda" utan mer "vi ses igen". Och det känns gott, me lovely ones. Så gott.