... i vilken vår hjältinna befinner sig på resande fot

Avlyssnat på Centralens café: "Sådana där hemlösa som säljer sina tidningar eller tigger här på stationen - varför gör de sig inte lite nyttiga och bär väskor istället?" Oh well...

På tåget söderut får jag en ensam fönsterplats i första klass. Det är skönt. Det som är mindre skönt är att jag åker baklänges och därmed blir lite illamående när jag försöker läsa vidare i Volvo Lastvagnar (Erlend Loe). Jag köper mig en pastasallad som jag äter, men det känns inte bättre för det. Så jag lutar mig tillbaka, blundar och lyssnar på Dream Theater, Numbah Ten och Ravi Shankar. En liten bit söder om Mjölby (i höjd med Boxholm, kanske?) bryter solen genom molnen, lite blygt. Livsandarna vaknar - åtminstone litegrann. Tittar ut på landskapet. Sedan smuttar jag på vattnet i min flaska, blundar igen och tänker på saker som inte är så enkla att tänka på. På hur svårt det är att både vilja ha en kaka och att vilja äta upp den. På saker som - i motsats till kakmetaforen - borde kunna gå att få ihop, slippa välja mellan, men ändå förefaller helt inkompatibla och på hur länge försöken att pressa ner en fyrkantig pusselbit i ett trekantigt hål ska pågå. För tillfället ligger pusslet på en hylla, men det hindrar ju knappast att tankeverksamheten kring det fortgår.

När jag kommer fram möter Catharina vid stationen och vi åker hem till Bosse för lite seriös grillning, vindrickande och skönt mingel och prat. Det värker till i hjärtetrakten när vi kramas och pratar och jag inser hur mycket jag har saknat en del av dessa goda människor och kollegor. Jag tror t o m att de saknat mig också, litegrann. Sari är inte där, men jag tänker att jag hinner träffa henne på förmiddagsfikan på skolan.

Efter en trevlig och rolig kväll är det skönt att åka hem till Catharina, dricka te och småprata om jobb och framtidsplaner och livet och universum och allting och sedan, när jag kryper ner under mitt täcke (fast det är Catharina som lånat ut sitt, iofs...) somnar jag gott.