... i vilken vår hjältinna är ytlig

I mitt köksfönster lyser en adventsstjärna välkomnande, tillsammans med en röd adventsstake som drivs med elektricitet. På köksbordet lyser tre tända ljus och här doftar kaffe, pepparkakor och clementiner.

Stereon i vardagsrummet spelade tills alldeles nyss Transsiberian Orchestra's The Night Before Christmas och medan jag läser DN's ledare om Balimötet seglar en ensam mås över innergården.

Min son är på väg hit, tillsammans med en kompis, för att hämta sin nya bil; den jag var i Växjö och plockade upp i fredags. Jag försöker ringa honom, men han har ju sitt norska kontantkort i och min uppringning äter upp de sista korvörena på kortet, så jag hinner aldrig fråga om de vill ha fika eller middag när de kommer. Jag bestämmer mig för att laga middag. Tycker de att det är för tidigt med middag så har jag ju ändå lagat den och den kan ätas senare, alt. frysas in för någon jobbdag. Det blir en gryta med fläskfilé, purjolök, svamp, böngroddar, goda krydderier, lite matlagningsgrädde. Jag kör på Viktväktarnas 4%-iga - som ger lagom fyllighet men givetvis inte är samma superba smakbärare som riktig grädde. Basmatiris till det.

I frysen ligger saftiga lussebullar. Om vi orkar kanske vi tinar upp några till kaffet.

Klockan tolv har jag tvättstugan. Inte så kul, kanske, att tvätta en söndag men å andra sidan vet jag med mig att jag inte har tillräcklig ork för att göra det en veckokväll efter jobbet. Och jag behöver ju inte släpa ner tvätten till Bjurbäcken (som skiljer mitt kvarter från skolan där jag jobbar) och ligga där och klappa den, så det ska nog överlevas.

Jobbveckan, ja. Den är förberedd. Jag har nog tänkt på allt och behöver bara gå in och göra det som är tänkt. Lite som ska avrundas, men också ett par saker som ska startas upp; jag har tänkt att det kan vara skönt att första veckan på nästa termin inte enbart består av uppstart på nya grejer varenda lektion. Det blir tungt för både mig själv och för eleverna.

På ytan är allt som det brukar vara. På ytan.