... i vilken vår hjältinna är med katt

Nu är hon här. I samma ögonblick jag såg henne märkte jag att hon inte är någon Siv. Hon är Fröken Smilla. Och hon har redan lyckats skrämma slag på mig. När E. kom med henne var hon frimodig och kavat och hon började utforska sin nya värld medan vi fikade.

















(Johanna och Fröken Smilla, som inte vill vara stilla...)

När E. hade åkt skulle jag bara skjutsa Johanna till stationen och var max borta 15 minuter.
När jag kom hem var missen... borta. Jag letade igenom lägenheten 2 ggr (snabbt) och drog t o m fram extramadrassen under gästsängen. Ingen misse. I badrummet stod fönstret på vädringsglänt och när jag puttade på fönstret insåg jag att en liten slank misse skulle kunna klämma sig ut där och sedan ramla ner. Panik!

På med jacka och stövlar och ut och leta i alla rabatter och trappuppgångar och stoppa och fråga folk om de sett en liten grårandig tigerunge med vit nos, vita tassar och vit svanstipp. Ingen hade sett något. In igen och leta. Ingen misse. Ut igen. Sprang runt överallt och letade och tänkte att hon inte kunde ha hunnit långt. Tänkte på att hon aldrig varit ute... att hon aldrig skulle hitta hem eftersom hon inte vet att detta är "hemma" än... Tänkte på stora elaka katter... på nattkylan... Sprang in igen och började skriva lappar att sätta upp i alla trappor och gav mig ut, försedd med mobiltelefon, lappar och en tejprulle. Pratade med fler grannar. Ingen Fröken Smilla hade siktats.

Kom in igen. Förtvivlade en stund och tänkte gruvliga hemska tankar om min egen otillräcklighet och förmåga att klara en så enkel sak som att ha en katt. Då ringde mobilen. Det var en granne tvärs över gården. Hans katter hade skrämt iväg en liten grårandig sak. Kunde det vara min? Hoppets stjärna tändes och jag bad honom hålla ögonen öppna och se om han rentav kunde fånga in henne ifall han siktade henne igen... Just då såg jag i min vidvinkel en skugga som fladdrade till i arbets/gästrummet. Jag gick tillbaka och kikade in. Och där, mitt på mattan, satt hon och tittade troskyldigt på mig. När jag böjde mig ner för att plocka upp henne slank hon in under sängen... Samma säng där jag t o m dragit ut madrassen... Det vete fåglarna hur hon kunnat hålla sig osynlig där, men skitsamma - jag blev så fruktansvärt lättad och glad över att se det lilla spektaklet igen! En del av mitt självförtroende återkom 0ckså - kanske är jag inte helt igenom urusel och kass... Kanske kan jag ändå duga som kattmatte?

Nu tassar hon omkring här och bekantar sig. Försöker ta sig upp på bord och köksbänk, testar hållfastheten i köksgardinerna - som å andra sidan överlevt Lords of Chaos' (Smeágol & hans bror) härjningståg - knaprar lite kattmat, kissar i lådan, kloar lite på Koliai'en under köksbordet, bajsar i lådan (hur kan en så söt och framförallt liten varelse klämma ur sig sådana stora korvar?) och spanar ut genom fönstret i vardagsrummet. Och när det blir alltför spännande smiter hon tillbaka under sängen och vilar lite...

All's well that ends well!