... i vilken vår hjältinna strosat runt

(Sméagol & Lucifer - Brothers in Arms)

Jag har ägnat förmiddagen åt att dels betala mina räkningar, dels strosa runt i alla de bloggar jag läser, dels blogga lite själv.

När jag läser andras bloggar slås jag av hur spännande det är att få dela andras tankar och erfarenheter, även när det gäller de mer vardagliga tingen. Att ibland få dela djupare insikter, smärtsamma eller underbara erfarenheter, superkloka tankar och inspirerande illustrationer känns inte mindre stort.

En del är återhållsamma och har en knivskarp skiljelinje mellan det offentliga och det privata - andra skriver hudlöst och utlämnande. Några är glasklara - somliga låter mig läsa mellan raderna och fundera lite extra. Att på detta sätt dela andras tankar och erfarenheter är mycket lärorikt. Att få en inblick i hur andra har det, hur de tänker, funderar, känner, reagerar, väljer och vad konsekvenserna blir av detta - av det lär jag mig mycket om både andra och mig själv.

När jag läser andras skriv funderar jag över mitt eget. Kanske inte så mycket över mitt språk som just är... mitt. Men jag funderar över vad jag väljer att dela med omvärlden och vad som får stanna på den här sidan skärmen. Jag är verkligen ohemlig, men värnar samtidigt integriteten. Jag kan skriva om mina barn, men aldrig på ett sätt som blottar dem. Jag kan skriva om mig själv och mina känslor, men jag ger er inte allt. Det finns en del av mitt liv som jag valt att ta tillbaka, inte dela med er som läser, av skäl som jag inte heller vill redogöra för (här är det öppet för mellanradig tolkning), just nu.

Att jag inte redogör för det - eller att jag valt att spara undan en del av mitt liv - kan komma att ändras. En av mina livsfilosofier (jag har flera om de här inte passar er, för att travestera lite på Groucho Marx...) är att jag väljer det jag tror är bäst här och nu (eller kanske där och då) och sedan går jag på den linjen. Men visar det sig att jag valt fel, eller att jag av andra skäl behöver göra ett omval - ja, då gör jag det. Just så är det med vad jag (för tillfället) väljer att skriva, eller väljer att inte skriva. Nu följer jag den här vägen. Framöver kanske jag går en annan väg. Den som läser får se...

And now... something completely different:
Min vän E skriver till mig och undrar om hon ska svänga förbi mitt på fredag, för att lämna en kattunge (eller två), när hon ändå är i krokarna. Jagvilljagvilljagvill... Åh, vad jag vill! Ett hem ska ha en katt (eller två). Så är det bara. Och:

"De är grå- och vitrandiga små tigrar med svart kajal runt ögonen. Blyger med vit svanstipp och Busen med svart tipp. Jättegosiga men i större behov av mänsklig kontakt än vi kan ge med alla olika katter som inte vill umgås med de de inte är släkt med. Tänk om man kunde få dem att förstå sitt eget bästa ändå...//... de föddes visserligen på höloftet men har bott inomhus och inte fått gå ut sedan ca tre veckors ålder. Och då hade de ändå bara sett en-två meters radie runt hålet i golvet de bodde i. De tittar gärna ut men vet inget egentligen om vad det är för värld där ute. Vill inte ha okastrerade katter på tomten, om de inte kommer in igen så har man ju flera kullar ungar i stallet sedan."

E - du leda fresterska!
Men seriöst: Jag ska faktiskt begrunda detta. Inte bägge missarna. Men en. Det vill jag ha. Jag har inte haft katt på länge nu. Det känns tomt. Kanske är det dags igen?

Mjau..?